Det var nu bort emot slutet av maj. Karin Maria och Beata på var sin sida om marmorbordet läste skiftesvis igenom Agnetas sista brev, innan de med var sitt papper framför sig och ett trasigt bläckhorn mellan sig skulle till att besvara det. Kusin Joachim gick med händerna i fickorna otåligt fram och tillbaka på golvet.
— Hon talar inte om annat än sina gamla klänningar och hattar och kavaljerer och kornetter och skräp och bjäfs! Han stannade bakom Beatas stol och sträckte sig ännu en gång efter det ofta lästa brevet på bordet. Inte en enda gång nämner hon mig — inte med ett ord! Icke ens mitt namn! Han slog vredgat med avigsidan av handen mot papperet. Att nu icke tala om, att hon aldrig skriver en rad till mig eller svarar på brevet, som hon fick med sig, och som hon måste ha funnit. Ja, för du har ju packat ned det i kofferten, som du lovade? Han vände sig plötsligt misstänksamt, fientligt mot Beata.
— Jag försäkrar dig, sade den stackars Beata gråtfärdig, hon hade redan hundrade gånger hört denna beskyllning. Jag lade det så ordentligt ned mellan två av hennes nya linntyg …
Karin Maria satt och bet i gåspennan. Hon sade fundersamt:
— Jag undrar, om inte Agneta har menat dig med sina understrykningar av »alla» och »någon» och … allt sådant där … Låt mig se brevet igen!
Joachim räckte henne det — litet mera hövligt, än han tagit det. — Hon kunde då ha skrivit mitt namn åtminstone: »Hälsa kusin Joachim» — det hade inte varit kriminellt, och det hade visat att … Enfin, att … att hon åtminstone inte rent av hade glömt mig för sina förbannade kornetter, som kanske till på köpet tuta henne öronen fulla med sina dumheter! Han började åter nervöst spatsera upp och ned i rummet.
— Nämna dig, sade Karin Maria indignerad, varför skulle hon det? När hon vet, att det blott skulle ha irriterat mamma — och det till rakt ingen nytta. Och du kan då väl aldrig begära, att hon skall skriva till dig själv?
— Varför inte? ropade Joachim häftigt. När hon vet, att jag går här och pinas ihjäl av oro, så som sakerna nu stå. Hon kunde göra det under mamsell Fikens adress, stiliserat till Beata … Det vore den enklaste sak i världen — så lätt som fot i håsa!
— Något så fantastiskt, något så … Karin Maria letade indignerad efter ord, romanaktigt, kunde gudskelov aldrig falla Agneta in.
— Nej, jag borde ha sagt henne det i mitt brev, mumlade Joachim upproriskt. Nu måste jag försöka att skriva till henne igen. Men det blir en fan så konstig historia, ty det kan väl inte ske på annat sätt, än att jag stjäl nyckeln till postväskan eller själv i hemlighet rider med brevet till Kristianstad. Ty här finns inte i hela trakten en människa — åtminstone ingen, som har med posten att göra — på vars välvilja eller diskretion jag kan lita, när det gäller mig och Agneta.