— Var nu inte galen, Joachim! avbröt Karin Maria strängt. Jag är säker på, att vi kunna hitta på råd.
— Så säger du alltid, kusin; Joachim vände uppretad sitt vackra, mörka ansikte mot Karin Maria. Det har snart inte sens commun längre. Här går jag och kan ingenting besluta, ingenting taga mig till, förrän jag hört ifrån henne. Jag har inte sett henne på nära en månad, inte ens fått en hälsning ifrån henne, jag vet inte ens om … Joachim höll på att säga: »om hon har förlåtit mig», men han hejdade sig. Varken han eller Agneta själv hade med ett ord berättat flickorna, vad som den sista eftermiddagen förefallit dem emellan i mamsell Fikens kammare. Joachim hoppades, att Agneta lika bittert ångrade sin häftighet som han, men han hade icke fått den minsta bekräftelse därpå. Nästa morgon hade majoren själv fört sin dotter till Kristianstad med ett brev från majorskan till hennes släkting, krigsrådinnan Fagerhjelm. Detta våldsamma och förbittrade »nej» var alltså det sista ord, Joachim hört från Agnetas läppar, innan hon tidigt på morgonen — blek, med nedslagna ögon — i hela familjens närvaro formellt räckte honom sin hand till avsked. Natten hade han emellertid tillbragt med att skriva ett ytterst förtvivlat, ytterst romantiskt och ytterst osammanhängande brev, vilket han på morgonen fått den sympatiserande Beata att praktisera ned i Agnetas koffert. Men hon hade icke givit honom det minsta tecken på, att hon funnit och läst denna epistel.
Flickorna fortforo att skriva, ganska oberörda. De voro nu tämligen vana vid Joachims »Roquairoller», som Beata med en ytterligt begreppsförvirrad och sorgligt ogrammatikalisk häntydning på Jean Pauls berömda »Titan» kallade kusinens ofta återkommande anfall av otålighet och oro över att intet höra från den flicka han så varmt, så häftigt och uppriktigt älskade.
Ett ögonblick blev han obeslutsamt stående och betraktade halvt vredgat, halvt ironiskt de bägge fredligt sänkta huvudena och händerna, som sirligt och betänksamt präntade bokstav efter bokstav på papperet. Därpå tog han raskt i dörrklinkan, nickade otåligt och inte synnerligen hövligt till kusinerna och gick hastigt sin väg.
— Men kunde jag ändå inte … Beata såg vädjande upp på systern, kunde jag ändå inte på något fint sätt infläta något om Joachim — om hur bedrövad och villrådig han är? Vad tror du, Karin Maria?
Karin Maria skakade på huvudet. — Mamma upptäcker det strax och tycker, att det är dumheter av dig. Slutet på historien blir bara, att du inte får skicka i väg brevet.
Beata satt och stirrade ut framför sig med pennan i handen — hon hade i alla fall tagit sitt parti.
Den skeptiska Karin Maria märkte det icke, och utan att vidare meddela sig med varandra, fortforo de båda flickorna att skriva flitigt, oroliga för att matklockan skulle ringa och avbryta dem.
— Nu skall du höra, vad jag har satt ihop! Efter att noga ha genomsökt sitt verk och utplanterat en massa komma, punkter och utropstecken, strödde Beata rikligt med sand över det hela och viftade ännu ytterligare med det i luften för att få det torrt, innan hon med en viss författarestolthet började:
— Kära syster Agneta!