— Det kan du då hoppa över! avbröt Karin Maria otåligt.
— Herregud, de två orden! sade Beata stött och något avkyld. Ja — så har jag naturligtvis börjat med att berätta om allt möjligt här hemma, och att mamsell Fiken i går fått sex iglar för sin tandvärk av Lövsjö-Anna, och att jag nu vävt trettio alnar på det skotskrutiga bomullstyget och om prostinnans födelsedag …
— Det har jag också skrivit om! avbröt Karin Maria igen med en blick ned i sitt manuskript.
— Naturligtvis, svarade Beata med stort sinneslugn. Hon kan väl begripa, att vi inte ha så många fêter att berätta om. Har du också nämnt, att komministern nu äntligen tycks ha beslutat sig för Ottilie?
— Ja visst. Det var ju det allra intressantaste …
— Så får hon veta det från två håll då, det kan inte hjälpas! Beata ögnade resignerat igenom sin skrivelse och satte ännu ett par skiljetecken, medan hon talade. Hör nu efter vad jag vidare har sagt:
»Alla hos prostens frågade oändligen vänligt efter dig och bådo att bli ihågkomna, när vi skrevo. Baron Stjerne och herr Wallqvist voro också med, men de spelade för det mesta kort. Alla i hela trakten, icke blott ståndspersoner — hör nu väl efter! — äro så intresserade av dig och vilja så gärna tala om dig och din Kristianstadséjour. Lille Hans Larsson, du vet Lars Hanssons äldste, som vi fått till vaktepåg …»
— Det heter vallgosse, rättade Karin Maria.
— Det har jag aldrig i mitt liv sagt utom i poesi, invände Beata missnöjd över de oupphörliga avbrotten. Och det passar ju för resten inte alls på en sådan liten byting i värkensbyxor och träskor!
»— — — Och en, som han är lik, fortfor hon därpå med mystiskt eftertryck, gör aldrig annat än talar och tänker på Agneta.» Hon såg triumferande upp på systern.