8.
Förlåt fördenskull, milde Gud!
För Jesu blod som flutit,
Att jag förgätit dina bud
Och mina löften brutit.
Jag ansåg lifvet som en lek,
Jag ansåg korset som ett svek:
Men jag är straffad vorden.
9.
Om David nåd i Himlen vann,
Om Du Manasse skonat,
Om Petri gråt, som bittert rann,
Hans trolöshet försonat,
Och om i dödens ögnablick
En brottsling Dina löften fick,
Hvi skulle jag förloras?
10.
Styrk mig allenast i den tro,
Att Du för mig led döden,
Så återfår jag samvetsro,
Så klarna mina öden!
Din Ande hvile öfver mig,
Att jag vid stridens slut af Dig.
Med segrens palm må krönas.
N:o 263.
1.
Haf tålamod,
Var vis och god,
Och lyd den Högstes lagar!
Lid och var tyst! —
Må hon bli kysst
Den Fadershand som agar!
Bryt i din nöd
Det sista bröd,
Som åt ditt barn du sparar —
Var lugn, min vän!
Han lefver än,
Som oskulden försvarar
Och hennes rätt bevarar.
2.