Om någon gång Din natt är lång,
Din sällhet är försvunnen,
Och ingen tröst
Är för ditt bröst
Kring hela jorden funnen:
Så lyft mot skyn
Er tårfull syn —
Och vänta morgondagen!
Han skyndar sig
Och finner Dig
Af ingen ånger slagen,
På intet hopp bedragen.
3.
Fördolda Makt!
Hvars hand har lagt
På en och hvar sin börda,
Jag är af blod
Och har ej mod
Att hjertats känsla mörda, —
Visst är hon skön
Den Himlalön,
För hvilken jag bör verka:
Men om ej du,
Som förr, ännu
Mitt svaga mod vill stärka,
Kan jag min rätt förverka.
N:o 264.
1.
Som Dig, Gud! täckes, gör med mig
I lifvet och i döden!
Allgode Gud! allena Dig
Förtror jag mina öden.
När tröttad jag till hvila går,
När arbetsklockan åter slår,
Min suck till Dig jag sänder.
2.
Jag kallar godt allt hvad Du gör —
Och aldrig mig bedrager;
Ej någon sorg så ömt mig rör,
Att jag den ej fördrager, —
Helst jag så ofta redan sport,
Att hvad som först min vånda gjort,
Har sedan gjort min glädje.
3.
Gif blott, Barmhertighetens Gud!
Att jag med ökad ifver
Uppfyller dina helga bud
Och god och nyttig blifver!
Gif att jag måtte närma mig
Med hvarje dag ett steg till Dig
Från verlden och dess villor!