Skogsguden.
O! hvi flyn J så hvarandra,
Födde att tillsamman vandra?
Delen ömt hvarandras öden,
Delen troget sjelfva döden:
Dygden skall er glädje skydda,
Glädjen edra rätter krydda;
Sorgen skall ej hitta stället,
Der er ömhet reste tjellet.
22. SOMMARNATTEN.
Nattliga stunden
Sänkes mot lunden,
Blomman är redan af daggperlan kysst;
Aspen och linden
Sofva med vinden
Allt är så lent och så ljuft och så tyst.
Ädle! som vakar,
Och som försakar
Hvilan för andra, kom skåda din lön;
Dagen var mulen,
Stormig och kulen,
Midnattens timma ar härlig och skön.
Lyckliga stunder!
Njutna i lunder,
Hvilka den ensamma midnatten prydt:
Muntre ert minne
Ofta mitt sinne;
Till dess en sommar mig gläder på nytt.
23. AFSKED af RUNSALA.
Farväl du ängd: jag önskat tusen gånger
Att lefva i ditt lugn, att i din skugga dö,
Förutan namn, men också utan ånger,
Begråten blott af någon landtlig mö.
O! när jag trött, vid stadens kärfva lekar
Med yra språng besteg din lugna strand:
O hur förtjust! jag såg de stolta ekar!
Hvart för man mig? Ack! till de sällas land.
Jag trodde förr: bekymret skall mig följa,
Likt bojans tyngd den usle slafvens fjät;
Men pris ske dig, du Auras goda bölja,
Som fört mig hit och som fördränkte det.