O! när jag såg den milda solens tärnor
På böljans sal i oupphörlig dans,
Med blicken glad, som den hos nattens stjernor,
Och hyn så hvit, som deras drottnings glans;
O! när jag såg de stolta slupar kalla
Hvaran till strids, vid flöjters glada klang
Hvars återljud från lunden hördes skalla:
O! hur förtjust jag ner till stranden sprang.
O! när jag såg den dystra midnattsstunden,
Som tårögd sönk ifrån den mörka skyn,
Och spridde sorg omkring den tysta lunden;
O! hvad jag njöt vid denna ömma syn!
O! huru skönt, att glädjas med naturen,
Att utan afund vara verkligt säll!
Och skönt också, vid stilla aftonskuren,
Att gråta ömt i fönstret af sitt tjell —!
Ja det är sant, mitt hjerta kan ej skrymta:
Visst satt jag der bekymrad mången gång;
Jag såg ändå det mörka Tornet skymta,
Jag hörde ju de dystra klockors sång.
Hvar fins den gräns, dit qvalet icke hinner?
För molnen fri, såg du en sommardag?
Men! o hur skönt det varma regnet rinner
Och molnet har sitt rysliga behag!
Hvi fanns ej här en usling, hvilken stödde
Mot kryckans knopp en svag och darrig arm
En skön Sophi hvars ömma hjerta blödde,
Hvars öga gret emot en vågig barm.
Hvi fick jag ej beklaga hennes öden?
Hvi fick jag ej begråta hennes qval?
O! då hon suckat: döden! endast döden!
Hvi blef jag ej hans lycklige rival?
Men klockan slår: snart är den stunden inne
Som kallar mig från dina nöjen bort.
Farväl! men vet: jag har ett tacksamt minne,
Och det är ej, som glädjens stunder, kort.
Du milda sol, som omfar jorderingen
Från Nubiens fält till Lapplands kulna fjell,
Likt landets far! du gömmer dig för ingen.
O helsa mig från Runsala hvar qväll.