24. GUBBEN till UNGDOMEN.
Nå! nå! unga Flicka! det stundar en dag,
Den stundar för dig som för alla,
Då härjaren skonar blott själens behag,
Då blommorna vissna och falla,
Då desse som räknat qvadrillernas tal,
Och skådat så snedt på hvar lycklig rival.
Och brunnit af ömhet, och smultit i qval,
Bli snögubbar, bleka och kalla.
Så flygen då, ynglingar, flygen omkring,
Och dyrken hvar leende tärna,
Och sluten kring henne en lysande ring,
En ring som kan anstå en stjerna.
Men himmelen mörknar och stjernan går ner,
Och tändes ej åter: hvad tröstar då mer
För alla de vakor, hon kostade er,
Och J henne skänkte så gerna.
Vårt lif är en lek, och den leken ej lång:
Så jolras af nöjenas dårar;
Men narri blir alfvare af mången gång,
Och rosen, man leker med, — sårar.
Ve! honom som vishetens råd har försmått,
Och offrat sin ungdom åt nöjena blott,
Ej tänkt något ädelt, ej gjort något godt:
Han slutar visst leken med tårar.
25. MITT TYCKE.
Hvem skulle för en framtid sörja,
Hvars förlåt han ej öppna får?
Tids nog! att med vår klagan börja
När ödet slår.
Så länge kölden ej gör skada,
Och medan molnet har fördrag,
Bör man församla i sin lada:
Så tycker jag.
Jag håller för, att man är pligtig,
Att i det längsta vara ung;
Ty icke är man altid vigtig,
Fast man är tung.
Om du är varsam att besluta,
Om du är man Guds långa dag,
Kan du, som barn, din afton njuta:
Så tycker jag.
Sokrat drack gift, men dessförinnan
Drack han sitt vin, så väl som vi;
Och se'n han läst, gick han till qvinnan,
Till Aspasi.
Föraktlig är den vishetslära,
Som blott gör fula anletsdrag,
Nej glädjen är den vises ära:
Så tycker jag.
26. BARNSLIGHETEN.
Lilla Clara, förebrå ej mig,
Att jag är så barnslig, Lilla Clara!
Är jag barn, så liknar jag ju dig:
Bör jag blygas då att barnslig vara?