Huru böd han, mensklighetens vän?
Aldrig går hans lärdom ur mitt minne.
Såsom barn kom du i himmelen,
Eller var du aldrig än derinne.
Lilla engel, räck din hand åt mig,
Led mig in i barnens himmel åter:
Då dess portar låtas upp för dig,
Glöm ej den, som utanföre gråter.
Gif mig åter min försvunna vår,
Och dess blommor, och dess lekar, Clara!
Unna mig att vara tretton år,
Unna mig som du att lycklig vara.
Dansa glad emot din sommardag!
Tag mig med dig, Clara, in i ringen,
Goda, lilla, bland de små mig tag,
Eller också dansar jag med ingen.
Göm ock denna lilla barnslighet!
Må vi glädjas, må vi leka, Clara.
Jag skall låtsa vara din poet,
Och du skall min sånggudinna vara.
27. TRÖSTEN.
Hvi sörjer jag? hans blickar falla
Också till min bortgömda stig.
Om han med godhet vårdar alla,
Visst vårdar han då äfven mig.
Den suck, mitt bröst mot himlen sänder,
I molnets bäddar icke dör,
Från Skaparns thron den återvänder,
Och glädjen till mitt hjerta för.
Hvi har jag glömt den sista rösten
Utaf en far, som ej är mer:
Den säkraste den bästa trösten
Är den, som du åt andra ger.