Du tror ej, att hvart ögonkast,
Som en Corinna täckes blicka,
Beviser, att hon straxt är fast,
Och fast för evigt, stackars flicka;
Men hennes suck, du tror ju den,
Och hennes gråt, och hennes eder,
Och hennes dygd, och hennes heder
Du är en narr, du ock, min vän!
Du vandrar icke torgen kring,
För att din vackra själ så visa
Åt hvem som helst för ingen ting,
Och för att bli en allmän visa;
Men inom hus du blottar den:
Du låter dina vänner skåda,
Och nagelfara hvarje låda:
Du är en narr, du ock, min vån!
Du bär ej i ditt öppna krås
En gyldne Zittra, som ett minne
Af sånggudinnan, det förstås,
Som herskar ännu längre inne;
Men du, din lyra stämmer än,
Och tror ej folk ha annat göra,
Än att dess rara visdom höra:
Du är en narr, som jag, min vän!
69. Man försäger sig lätt I hettan.
En Jungfru, näbbig, skön och grann,
Och icke obelefvad heller,
Sig par bricol i lek befann
Bland idel Fröknar och Mamseller,
Och sprang så väl som någon ann.
Det blef ett väsen, kan ni tänka:
"Nej! detta är den sidsta qväll,
Som jag för min del springer Enka":
Så svor hvar Fröken och Mamsell.
Men en var bittrast bland dem alla:
Hon gick till flickan, der hon satt,
Och fast hon såg dess tårar falla,
Så sporde hon med bittert skratt:
"Hvad har Prinsessan att befalla?"
Nu kunde Jungfruns kavaljer
Ej svälja harmens galla mer:
"Min nådiga! tänk på att bruka
En verksam kur för afundsjuka;
"Tänk, om den Jungfrun skulle bli
En vacker dag Mamsell, som Ni!"
"Men jag försäkrar Er min Herre,
Föll Damen in med raseri,
Att jag kan aldrig Jungfru bli":
Han sade blott: "så mycket värre!"
70. ROSEN, FJÄRILN och BIET.