En rosenbuske skön och purpurklädd
Sig speglar tätt vid bäckens klara brädd,
Kring blomstrens kalk väl tusen fjärlar kryssa,
Och sänka sig, och smeka dem, och kyssa,
Och flyga bort igen.
En fjäril dock bland tusen trogen är
Den täcka ros han evig trohet svär,
Och som hans suck kan blifva himlens vilja,
Skall ingen dödlig hand dem skilja,
Nej icke döden sjelf.
Hur skönt, hur ömt är detta skådespel!
Huru nära tager hjertat deri del!
Men ach! då fjäriln, lilla fjäriln njuter
Då står jag här, och mina tårar gjuter,
Och saknar, saknar blott.
Och ännu mer, ett djerft och girigt bi
Blir tjust i blomman, blott af industrie;
Det är så snält och nitiskt att förvärfva,
Och blomman får så mycken honung ärfva
Och kupan är ej full.
Ett dödligt styng blir lilla fjärilns lott
Och biet suger blomman, suger blott,
Och när det plundrat så sin ömma maka,
Det flyger bort och kommer ej tillbaka,
Och blomman dör af sorg.
71. STICKELBÄRSBUSKEN.
Emma gick i trägårdsparken,
För att plocka stickelbär;
Och att lindra sitt besvär
Föll hon uppå knä till marken:
Ach! hur skön hon ligger der!
Men hon räckte knappast handen,
Förrän taggen kinden stack,
Och hon ropade ett ach!
Men vid spegeln, hvilka ach!
När hon såg den fula randen,
Himmel! himmel! hvilka ach!
Dock! det är att sorgen lätta,
Om för någon trogen vän
Man blott får berätta den:
Emma visste också detta,
Fast att säga sanningen,
Hon ej haft så mycket än
Att i detta fall berätta.
Också kom det för Pylad
Samma afton, som det hände;
Ryktet sina vingar spände,
Flög som sqvalret i vår stad:
Hu! jag ryser, hvilken rad!