Du är ned af himlen gjuten,
Likt det ljufva sommar-regn;
Frid och tröst är med mig sluten,
Skaparns mildhet, nåd och hägn.
Värdes friska opp min själ,
Värma den för andras väl,
Ädla känslor deri lifva
Och till mogna dygder drifva.
5.
Icke vågar jag utgrunda
Skaparns dolda styrselsätt:
Nej! de tidehvarf som stunda
Skola göra honom rätt.
Nog af kunskap äger jag,
Då jag vet Guds stränga lag.
Värdes Du mig styrka unna,
Att den redligt fylla kunna.
6.
Du är helig och misshagas
Utaf allt hvad syndigt är;
Du ur hjertat plötsligt jagas
Af hvart enda stormbegär.
O! men hör min böneröst,
Äg Ditt tempel i mitt bröst,
Kufva småningom begären
Och ryck från dem mordgevären!
7.
Du är blygsam, lik en Dufva,
Hatar stoj och öfvermod,
Vill den bittras själ förljufva
Och den starke göra god.
Lär, o! lär mig samma dygd!
Låt mig fredas i dess skygd
För det tadel, som mig sårar,
För det smicker, som mig dårar!
8.
Hjelp, att jag mot synden sträfvar,
När jag stapplar var min staf,
Gif mig mod den stund, jag bäfvar!
Slut mitt öga och min graf!
När den öppnas skall en dag,
Gif då nåd att äfven jag,
På Försonarns högra sida
Glad mitt domslut må förbida!
N:o 229.