RISTO.
Får bli här och föda sig sjelf. Det går ingen nöd på henne. Hon får så mycket arbete hon nå’nsin vill ha.
KERTTU.
Ja, men — —
RISTO.
Hon saknar inte mig. Var inte rädd för det. Hon tackar till, om hon slipper mig.
KERTTU.
Dig, sin man? Hur är det möjligt?
RISTO.
Tro det om du vill, men så är det. Nå, hvad funderar du på? Ska vi bege oss i väg tillsammans?