FRU VÖRSKY.
Var inte ensam? Ni talar kors och tvärs. Ah — nu klarnar det för mig. Ni bedrar mig. Ni har ljugit för mig hela tiden. Ni har sjelf förstört väfven. Er fruktan och bäfvan förråder det. O, jag stackare, för hvilka menniskor har jag inte råkat ut.
JOHANNA.
Blif inte så ond, kära fru Vörsky. Låt mig förklara alltsammans för er ända från början.
FRU VÖRSKY.
Jag vill inte höra någonting. Jag tror er inte mer det allra minsta, när ni är så förskräckligt falsk. Jag går genast och berättar hela saken för min man och låter honom sköta alltihop. Det är det allra bästa, för ett fint och bildadt fruntimmer kan inte reda sig med råa och oärliga menniskor. Karlar ha ni ändå litet mera respekt för.
Tar på sig ytterkläderna.
JOHANNA.
Åh, dröj en stund, så att jag sanningsenligt kan få tala om för er hela tilldragelsen.
FRU VÖRSKY.