Maja Lisa kunde ej säga något till detta. Hon hade ämnat bedja och redan lagt händerna i kors öfver bröstet. Men sömnen fick makt öfver henne, innan hon kom till midten af "Fader vår", och ögonlocken slöto sig.
"Maja Lisa," hördes det åter från fruns säng, "orkar du inte vaka en liten stund?"
"Jo!" Hon satte sig upp och gnuggade sig i ögonen. Märkvärdigt, att hon var så sömnig.
"Man kallar mig till domen."
"Herre Gud!"
"Kom närmare! Håll i mig."
"Kära frun, hvad felas er?"
"Jag visste inte, att det skulle gå så. Det kom så plötsligt. Jag vaknade först sedan brottet hade skett."
"Hvilket brott?"
"Och då var det för sent. Om jag skulle gråtit blod, hade jag ej kunnat ändra det. Gjordt är gjordt."