"Hon har helt säkert någonting på sitt samvete," sade Mina.
"Usch, stanna du också här. Jag törs inte vara allena med henne."
Men Alma lugnade sig redan. Medicinen gjorde sin verkan. Hon låg stilla, med hufvudet orörligt på den hvita dynan. Kinderna voro bleka och blicken matt.
Mina och Maja Lisa väntade, till dess hennes ögon skulle sluta sig. Men de gjorde det ej. De stirrade blott vidöppna åt ett och samma håll. Och sedan klarnade de åter helt plötsligt. Hon steg upp och vacklade med utsträckta händer åt det håll, hvartåt hon höll blicken riktad.
"Hvart går frun?" frågade Maja Lisa, som råkade vara henne närmast, och tog i henne.
"Arvi, Arvi!" mumlade hon och såg fortfarande åt samma håll utan att blinka på ögonen.
Båda pigorna tryckte henne tillbaka ned i sängen.
"Inte är der något. Frun yrar bara. Somna nu."
De voro tvungna att hålla i henne, eljest hade hon åter störtat upp. Läpparna rördes, men de kunde ej mer urskilja orden. Ögonen stirrade utan att blinka envist åt samma håll, och läpparna upphörde att röras endast då de drogo sig till ett hemskt leende.
"Hvad kan det vara hon ser?" frågade Maja Lisa.