Nymark skyndade fram och nästan bar henne till en soffa i sidorummet. Äfven halft afsvimmad som hon var, visste Alma hvem det var, som skötte om henne. Hon lemnade sig med en känsla af tacksamhet åt Nymarks omsorger. Det var alldeles som om hon nu hade funnit en ny vän och kamrat.
"Det går öfver redan," sade hon sakta, fastän hon ännu inte egde kraft att höja ögonlocken.
"Hvarför lydde ni inte mig?" förebrådde henne Nymark.
"Banna mig inte; jag är frisk nu igen."
"Men ni får inte dansa ett steg nu mer."
"Jag måste väl vara lydig."
Alma förmådde nu resa sig upp och lutade sig mot soffkarmen.
"Hvad ni är blek ännu."
"Det här kom helt säkert af att jag inte har dansat på så länge," sade
Alma leende. "Förr höll jag nog ut utan uppehåll ända till morgonen."
Nymark hemtade vin åt henne, och sedan hon druckit ett par glas, kände hon sig fullkomligt återstäld.