Hon hade lust att fortsätta dansen, men Nymark hindrade henne.
"Om ni blir sjuk sedan, så låter inte John er komma en annan gång," sade han.
Och sålunda blefvo de kvarsittande der för återstoden af kvällen. De superade, samspråkade gladt och skrattade.
Bekanta fruntimmer kommo och helsade på Alma. Hon försökte göra sitt bästa för att visa sig tacksam emot dem, men i sitt hjerta önskade hon, att de snart skulle gå och lemna Nymark och henne allena. Ty de hade så trefligt på tumanhand. De samtalade mycket mera fritt och otvunget i alla sådana ämnen, som de i andras närvaro knapt skulle vidrört, fastän det inte var några hemligheter eller i öfrigt något farligt.
Följande morgon var Alma så trött, att hon knapt förmådde stiga upp klockan tio, då John kom hem till frukosten.
"Helmi grät efter dig i natt," sade John.
"Låt henne gråta!" sade Alma. Hon låg utsträckt på soffan i sitt rum och brydde sig inte om att komma till bords.
"Jag måste afvänja henne, hon tar bort alla mina krafter. Hon är så stor och fet och vill inte äta annat, så länge hon får bröstet."
"Stackars Helmi, hör du hvilken dom mamma fäller öfver dig," sade Mina, som befann sig i barnkammarn och hade hört Almas ord.
"Vi skola gå och fråga om det är riktigt sant."