"Hemta henne inte hit, jag hade henne just nyss," sade Alma otåligt, "låt mig nu vara i fred åtminstone ett ögonblick, när du ser, huru svag och kraftlös jag är i dag."
Mina vände om, men Helmi, som gladt hade fäktat med armarna och kroppen och jollrat, då hon såg modren, började gråta. Mina stängde dörren och förde Helmi till fönstret. Hon vyssade och knapprade på rutan.
"Se dit, se dit, hästen springer, nej så underligt!"
Helmi såg på undret och glömde sin gråt.
"Jag är i dag bjuden på middag till Lagander," sade John från matsalen, "dit komma bland andra två landtdagsmän, Hyvärinen och Pääkkönen."
"Du blir då borta hela dagen?" frågade Alma för att säga något.
"Ända till kvällen. Jag går dit från skolan, klockan tre," sade John och kom in. "Hur är det med dig? Är du sjuk?"
Han satte sig på soffkanten och betraktade henne.
"Nej, endast litet matt."
"Kanske dansade du för mycket i går kväll," menade John.