Alma svarade ingenting. John steg upp.
"Vill du se efter, att Arvi läser sin lexa till i morgon. Han kunde ingenting i dag."
"Ja."
Alma undrade, att hon nu alls inte fruktade för någon ledsnad, då hon skulle bli allena hela dagen. Och det kom sig endast af att hon kvällen förut hade haft roligt och att minnet deraf ännu efteråt skänkte henne nöje.
Hon nästan njöt af sin tillvaro, der hon låg, så svag hon också var.
Midt emot soffan var en stor spegel, i hvilken hon kunde se sin bild. När hon betraktade den, blef hon öfvertygad om att ingen toalett klädde henne så bra, som den rödrutiga morgonrocken, isynnerhet så här, då fållarna fritt fingo falla ner på golfvet.
Nymark hade skrutit med sitt utmärkta skönhetssinne. Alma skulle mycket gerna velat veta hvad han skulle tyckt om henne i den här ställningen och kostymen.
Håret var ännu lockigt efter gårdagen. Hon försökte för ro skull på hvad sätt det bäst skulle kläda henne, nerkammadt på pannan, eller uppstruket, eller så att det föll fritt litet åt sidan.
Sedan lät hon den vida ärmen falla så, att hennes bara arm blef synlig ända upp öfver armbågen. Och denna glänsande hvita arm lade hon under sitt hufvud, beundrade i spegeln dess mjuka rundning och den goda effekt den gjorde såsom fond mot det mörka håret.
I detsamma ringde det på tamburklockan. Mina lade Helmi från sig ner på golfvet och sprang för att öppna.