"Adjö!"
"Adjö! Förkyl dig inte!"
Alma sprang redan utför trappan, och John återvände till sitt rum.
Den oklara, hälft ångerfulla känsla, som så plötsligt bemäktigade sig Alma i tamburen, försvann snart i maskeradens yrande nöjen. "Natten" följde "dagen" som en skugga, och bakom masken hviskades ord, sådana som aldrig eljest.
De dansade tillsammans, och efter dansen dracks champagne. Alma befann sig likasom i yrsel. Hon vågade knapt tänka på hvad allt Nymark hade hviskat till henne; men hon tänkte likafullt och kväfde den förebrående rösten i sitt bröst dermed, att detta allt ju endast var lek. Och Nymark behöfde ju inte veta, att hon hade hört något, fastän i sjelfva verket ej ett ord hade gått förloradt för henne. Åh, hon förstod mycket väl dessa afbrutna meningar, dessa kväfda suckar, denna darrning på rösten — allt. Kindernas glöd skulle nog yppat det, men kinderna täcktes af masken…
Och åter dansade de, och åter drucko de champagne. Musiken ljöd. Rundt omkring dem rådde glädje.
Alma önskade, att denna natt aldrig skulle taga slut.
Men der satt utmed väggen en grupp fruntimmer, hvilka ömsom hviskade med hvarandra och ömsom sågo på dem. Och deras blickar voro så underliga, att de slutligen väckte Almas uppmärksamhet. Hon förstod ej genast hvad de inneburo, utan vände sig till Nymark:
"Hvarför se de der så oafvändt på oss?"
"De äro helt säkert afundsjuka, då de se lyckliga menniskor."