— Det är inte att undra öfver. Hon är värkligen förtjusande. Jag har aldrig i mina dagar sett maken.
— Ja, det är hon visst.
— Din man tyks också ha mjuknat, så styf han än eljes är. I morse mötte jag dem på gatan, men de samtalade så ifrigt att de inte ens sågo mig.
— Hälsade inte Antti?
— Nej. Han såg så troget på fröken Verther, att han ingenting märkte, fastän vi gingo tätt förbi hvarandra.
— Någonting sådant tror jag inte har händt Antti förut.
— Ögonen bländas af att blicka in i solen.
— Så är det.
— Hvart gingo de för öfrigt? Jag förvånade mig öfver att du inte var med.
Jag hann ej svara härpå, ty Mari uppenbarade sig samtidigt i dörren med en biljett i handen.