— Då är ju alt bra, skrattade jag, där jag satt vid hennes kappsäck.
Jag skulle inte häller vilja byta med dig.
Agnes måste skratta.
— Märkvärdigt, hvad barndomsvänner kunna tala öppet och oförbehållsamt med hvarandra, huru mycket än deras vägar gå åtskils.
— Du har förändrat dig alldeles otroligt, Agnes.
— Ja, det har jag. Man skulle inte tro mig vara samma människa som förr, inte sant?
— Åtminstone skulle inte jag kunna säga hvad du har gemensamt med den
Agnes jag såsom barn kände i skolan.
— Hm — i stora världen förändrar lifvet människorna. I morgon är jag ej densamma som i dag, och i öfvermorgon är jag åter en annan. Ni äro er lika år ut och år in. Det vore någonting förskräckligt?
— Det är inte alltid fallet.
Jag tänkte på den förändring som Antti de senaste dagarna undergått.
— Huru skulle jag någonsin kunna lita på en människa, om hvilken jag vet att han ej mera i morgon är densamma som i dag?