— Tror ni det?
— Vill ni hålla vad?
Antti gick ett par gånger fram och tillbaka öfver golfvet utan att säga någonting. Men Agnes skakade öfvermodigt på hufvudet, hennes drag utvisade tydligt huru säker hon var på sin makt.
Antti stannade, lutade sig mot stolkarmen och såg Agnes rakt i ögonen.
Med nyfikenhet väntade jag på hans svar.
— Ni misstar er. Jag skulle inte förändra mig.
— Och likväl vågar ni inte hålla vad.
— Hvartill skulle det tjäna? Jag har i alla fall hvarken tid eller lust att inlåta mig på onödiga experiment. En sådan barnslighet vore ju redan ett steg till förändring.
Där hade vi det, visste jag inte det!
Månne icke Agnes ändå blef litet förbryllad, fastän hon ej ville visa det. Visserligen skrattade hon, men, såsom det föreföll mig, något tvunget. Sedan blef hon hastigt allvarsam.
— Men hör ni!