— Nå men, nu är ni — började Antti.
— Ni veta icke ens af att ni lefva. Annat är det i den stora, vida världen, där man beständigt har ombyte, och där människorna äro lifliga, intelligenta, utvecklade — ah, jag skulle inte mera komma till rätta annanstädes än i Petersburg. Ja, möjligtvis i Paris.
— Att du där får njuta mera af lifvet, det förstår jag nog. Men Agnes, finner du där äfven värklig lycka, sinnesfrid?
Hon såg på mig och smålog ironiskt.
— Lisi liten, du talar som ett barn!
Hon skakade på hufvudet och skrattade alt fortfarande.
— Hör du, afundas du inte förskräckligt din katt därborta i kakelugnsvrån? Se blott huru nöjd den är med lifvet, spinner med ögonen slutna utan bekymmer och sorger och saknar ingenting i världen, så länge den får mat och har det varmt. Den har fullständig sinnesfrid!
Jag blef litet förargad.
— En katt är en katt och en människa en människa.
Hon steg upp och kom till mig.