— Blef du stött?
En förförisk blick mötte mina ögon och fick mig genast god igen.
— Så där, inte blir du ju ledsen för ingenting. Men nu skall jag för denna gång lämna er.
— Träffas vi ännu?
— Alldeles säkert. Jag hoppas ännu ofta få njuta af ert sällskap. Eller huru, herr Reijola?
Hon räkte fram sin lilla, hvita hand, och Antti slöt den i sin. Hvarför tykte jag att han höll den altför länge?
— Kommer ni i morgon på festmiddagen? frågade Antti.
— Troligtvis, svarade hon.
— Där träffas vi således.
Antti visade henne alldeles onödigt stor artighet genom att följa henne ända till trappan. Och då han kom in igen, stannade han ännu vid fönstret och såg efter henne.