— Hon kunde hindra det om hon ville, men hon vill inte — det är jag öfvertygad om.
Antti fördjupade sig i sina böcker, och jag vågade ej mera störa honom.
IV.
— På festmiddagen återsågo vi Agnes. Hon satt där midt i ett stort sällskap liksom en furstinna, omgifven af sitt hof.
Jag granskade hennes dräkt, denna högst märkeliga dräkt, hvilken såg så enkel och anspråkslös ut och dock fullkomligt skilde sig från alla andras toaletter. Jag tror den var gjord af någotslags foulardartadt ylletyg, ljus-gulskiftande, af obestämd färg — och garnerad med spetsar och sidenband. Men huru delikat, huru fin och distingerad var den icke! Huru smidigt smög den sig ej efter växten och huru höjde den ej till och med ansiktets skönhet. Dräkten passade henne, och endast henne, så bra att man inte kunde föreställa sig den på någon annan. I all sin ögonskenliga oskuld var den utsökt och med konst och precision gjord att framhålla hennes kroppsliga företräden.
Och Agnes var »chic». Magnetiskt drog hon allas blickar till sig. Hon var full af lif, entusiasm, känsla, och förstod att elektricera sin omgifning. Ingen kunde uppehålla en så spirituell konversation som hon. Styfva, flegmatiska personer tinade upp i hennes närhet, munterheten smittade och drog med sig äfven de allvarligaste, omedvetet befriande dem från de vanliga konventionella banden. Jag såg till och med gamla gråhårsmän bli helt varma och stråla af förtjusning.
Där var lif och glädje i deras hörn. Men desto dystrare och tystare var det öfveralt annanstädes i salen. Det gjorde ett förkrossande intryck, då man från Agnes vände blicken mot oss andra. Aldrig hade jag ännu märkt, huru otympliga och obehagliga vi i själfva värket voro. Och huru smaklösa, huru hemgjorda voro icke våra dräkter! Där tågade fyra gamla fruntimmer med hvar sin tallrik upp till stekfatet, den ena efter den andra, alla långa, smala, dystra, allvarsamma, i svarta, gammalmodiga klädningar, som sopade golfvet. Från hufvudet hängde svarta barber nedåt axlarna, och från axlarna åter flöto stora, svarta sjalar ända ned till fållarna. Hade väl underjordens vålnader öfvergifvit sina fridfulla hviloplatser för att hemsöka de lefvandes stekfat?
Men där borta fans ju i stället ungdom. Rundkindade, bastanta flickor och tjocka, klumpiga ungherrar, hvilka dock vågade prata med hvarandra och till och med emellanåt skratta. Jag kände dem och viste att det var präktiga flickor och präktiga unga män, framåtsträfvande och arbetsamma. Jag måste värkligen i mitt minne återkalla denna omständighet, ty deras röster och talesätt klingade nu råa i mina öron, liksom äfven deras uppträdande och hela väsen föreföll mig ofint, oskönt. Det plågade mig.
— Lisi — hördes Agnes' röst midtifrån herrskocken.
Hon sträkte fram hufvudet för att se mig, obetydliga, lilla varelse, som satt i vrån bakom dem och åt gelée.