— Vi gå ut på verandan för att dricka kaffe; kom med!
Jag lade bort min tallrik och följde dem.
Någon af herrarna bjöd papyrosser åt Agnes. Hon tog. — Jag skrattade litet, ty jag trodde att hon blott på skämt förde den till sina läppar. Men mitt skratt förstummades plötsligt, då jag såg Antti bjuda eld åt henne. Ja, Antti gjorde det värkligen — höll omsorgsfullt stickan uppe, tils papyrossen blifvit väl tänd och såg sedan med synbar förtjusning huru nätt Agnes spetsade sina läppar, då hon blåste ut röken.
Jag var som ett lefvande frågetecken. Huru kunde Antti godkänna hos en det, som han aldrig i världen skulle tålt hos en annan?
Ingen satte i fråga att bjuda papyrosser åt mig, lika litet som jag skulle tagit emot.
De fortsatte sitt i salen påbörjade samtal.
— Jaså, ni tror att vi äro knutpatrioter?
— I högsta grad.
— Men ligger det då någonting ondt däri? frågade Antti. Människan rotar sig ju alltid djupast i hembygden och älskar intet annat med så ömma känslor af samhörighet som naturen på den ort, där hon känner hvarje sten, hvarje buske och tufva, där ungdomsminnena binda henne, och där hon liksom slutit vänskap med alt och alla, — till och med hästar och hundar. Ett sådant förhållande ger stöd åt hela hennes lif, det är källan, ur hvilken sedan flödar en mera omfattande kärlek, — till folket, till fosterlandet. Men därpå kan ni, fröken Verther, ej sätta värde.
Agnes smålog, rökte och såg upp mot himmeln. Antti väntade på svar.