— Eller huru? Kanske känner ni ändå en viss saknad efter hemlandet?
— Nej, nej.
Hon skrattade och skakade på hufvudet.
— Jag vill vara fri som himmelens fågel. Slå rot i någon liten jordfläck? Hålla fast vid den med mitt hjärta och mina känslor? Gud bevare! Det vore ju en förskräcklig andlig fångenskap.
— Som man gärna lider, fröken Verther. Olycklig den människa, som icke vill bära kärlekens bojor.
— Ni blir poetisk.
— Stanna här öfver sommaren, fröken Verther, så skola vi tillsammans se oss omkring i trakten. Här är vackert, vet ni. Kanske skall ni då förstå huru människor, som lefva hela sitt lif här, kunna varmt fästa sig såväl vid hvarandra som vid naturen.
— Öfver hela sommaren stannar jag inte. Men kanske blir jag här några dagar. Det beror på hurudan ciceron ni är.
— Skola vi redan i kväll företaga vår första utfärd?
— Hvart skulle det vara?