— Till Iloharju, tre verst härifrån. En härlig utsikt!
— Skulle vi begifva oss dit till häst eller till fots?
— Alldeles som ni behagar.
— Hör ni! Skaffa mig en sadel. Vi rida dit.
— Ja.
— Värkligen? Tror ni er här få en sadel.
— Alldeles säkert. Var fullkomligt obekymrad.
— O, det var roligt! Då skola vi rida hvarje dag, inte sant?
— Så ofta ni blott behagar.
Jag satt ett stycke ifrån dem. Antti såg ej ens åt mig. Det var som om någon velat strypa mig. Men ännu hade jag icke någon orsak till fruktan. Det var blott vanlig artighet. Ingenting annat.