Ingenting annat. Blott vanlig artighet…..
Antti hade alltid hittils blifvit ansedd för oartig. Man klandrade honom icke därför, utan skrattade blott välvilligt och skylde på hans stela natur.
Under Agnes' inflytande tinade han upp och förändrade sig fullkomligt.
Hvad mer? Det var ju alldeles naturligt. Hvarför undrade jag däröfver?
Och hvarför ogillade jag det?
Obesväradt fortsatte de sitt samtal. Jag kunde ej mera så noga följa med, ty det susade i mina öron, och mina händer darrade, så att jag hade svårt att beherska mig.
Du är då riktigt barnslig — en riktig fjolla är du, sade jag till mig själf.
Det hjälpte ej. Det susade fortfarande i öronen, och händerna darrade.
Slutligen tyktes Agnes lägga märke till mig.
— Lisi liten, du kommer naturligtvis med oss i kväll?
Jag ansträngde alla mina krafter för att få min röst att låta lugn.
— Inte kan jag rida.