Antti kom knappast ihåg mig. Han vände sig helt om emot mig.
— Det är ju sant, det. Huru göra vi med dig, Lisi?
— Jag stannar hemma.
Jag tvang med möda mitt ansikte att antaga ett leende uttryck. Märkte de huru ytterst forceradt, huru osant småleendet var?
— Nej, jag vet råd, sade Antti. Vi taga isvoschik för din räkning.
Jag kastade på honom en förvånad blick. Brydde han sig nu så litet om kostnaden, han, som eljes brukade vara så sparsam?
— Det blir utmärkt bra, utropade Agnes.
Men jag motsatte mig förslaget.
— På så lång tid kan jag omöjligen lämna barnen.
— Det lär väl vara så, sade Antti. Ledsamt nog. Men någon gång borde du dock få roa dig. Tänk om vi skulle skaffa en ställföreträdarinna.