— Det går inte. Barnen skulle inte komma till rätta med en främmande person, det vet du nog.
— Det kan väl inte hjälpas då.
Agnes kastade på mig en snabb, forskande blick, hvilken jag lugnt besvarade. Hon skulle åtminstone inte få ana till min barnsliga ängslan.
— Då måste vi väl bege oss dit på tumanhand, sade hon. Om inte någon af herrarna har lust att följa med?
Flere af dem hade lust, och ett par af de yngre togo förberedelserna på sin anpart. Där fans ju intet värdshus på Iloharju, hvarför man var tvungen att föra med sig förfriskningar. De lofvade också bestyra om hästarna och sadlarna.
Åh, de skulle gjort hvad som hälst blott för nöjet att få tillbringa en afton i sällskap med Agnes.
Man beslöt begifva sig af klockan åtta, för att hinna fram innan solnedgången. Antti och jag skildes något tidigare från sällskapet.
Jag måste genast taga barnen i min vård, kläda af dem och lägga dem till sängs. Jag gjorde det efter gammal vana, besvarade deras frågor kort, förströdt, och först sedan de flere gånger upprepat samma sak. Mera än på deras prat hörde jag på Anttis steg i rummet bredvid. Han skyndade att ömsa kostym för färden. Skulle han ens hinna eller minnas att komma och säga farväl, innan han gick?
Det gjorde han dock.
Då han kom in, satt jag på en liten pall och tvättade Lyyli, som i blotta linnet, skrattande och jollrande, låg i min famn. Jag låtsade ej se honom, kastade svampen i tvättfatet, torkade med badlakanet barnets hals och såg noga efter om icke huden inne i vecken rodnade.