P. Wieselgren.
Paludan Müller gör flera anmärkningar mot denna berättelse.
Den första är, att handlingen icke angifver sig vara original utan blott en uppsats efter ett obekant dokument, som säges hafva innehållit berättelsen om Cronstedts bekännelse på dödsbädden.
Vid detta ostridiga förhållande kan man ej tillmäta handlingen samma bevisningskraft, som om den varit en originalhandling, men viktigt är, att, såsom Wieselgren erinrar, Cronstedts dotterson icke vågade förneka, att i Gustaf III:s tid funnits en originalberättelse af uppgifna innehåll, samt att han icke kunde anföra någon sannolikare orsak, hvarföre ett falskt dokument skulle tillverkats än att Gustaf III skulle derigenom fått anledning att icke längre utbetala en donation till Cronstedts dotter och hennes man, riksrådet Funk.
Hvad som åtminstone bekräftar, att en skriftlig berättelse af förutnämnda innehåll funnits till, är dels att en tysk resande vid namn Büsching i ett år 1776 utgifvet arbete (Wöchentliche Nachrichten) om von Cr., med hvilken utan tvifvel menas Cronstedt, meddelat en berättelse liknande den, hvilken Tollstadius meddelat, dels att den förutnämde engelske resande Coxe uti en i senare hälften af förra århundradet utgifven reseberättelse omtalat sig i Stockholm ha hört ryktet om Cronstedts bekännelse för Tollstadius.
Büsching berättar (se Svederi öfvers. af Paludan Müllers skrift, s. 9), att von Cr. inbjudit några slägtingar och vänner till sig, men då man skulle sätta sig till bords, utbröt han i största häftighet, anklagande sig såsom Karl den tolftes mördare, och visade på ett skåp, der han hade förvarade saker, som han tagit ur den döde konungens fickor, hvarefter han öppnade ett fönster för att störta sig ut. Det förskräckta sällskapet höll honom väl tillbaka men några dagar senare dog han och de omtalade sakerna funnos då i skåpet. Dessa saker kunna, om berättelsen är sann, ha blifvit tagna sedan liket förts till Tistedalen.
Coxe berättar (se Svederi öfvers. af Paludan Müllers ofvanämnda skrift, s. 10), att han i Stockholm hört, att Cronstedt på sin dödsbädd bekänt för presten Tollstadius, att han haft del i Karl den tolftes mord och att presten antecknat bekännelsen och lemnat den till konungen och riksrådet samt att, då Coxe skref sin berättelse, den skrift, som innehöll bekännelsen, fans i arkivet, hvarmed sannolikt menas riksarkivet. I fråga om tiden då Coxe skrifvit detta, kan blott upplysas, att Paludan Müller hemtat uppgiften ur en år 1786 utgifven tysk öfversättning af Coxes resebeskrifning. Det är derföre sannolikt, att originalet till Tollstadii skrift fans i riksarkivet i början af 1780-talet. I denna Coxes resebeskrifning förekommer följande: »Jag kunde icke få reda på de närmare omständigheterna vid denna bekännelse, blott i allmänhet att Cronstedt försäkrade, att han laddat pistolen och att Stjernros, hvilken dog som generallieutenant och öfverste för lifvakten, varit den, som på nära håll bakom konungen skjutit skottet på honom; man påstår äfvenledes, att Stjernros på dödssängen bekänt sitt brott.»
Detta i förening med den omständigheten, att intet motiv kan uppgifvas, hvarföre någon många år efter Cronstedts död skulle hopdiktat och utspridt en så ohygglig lögn om honom, hvilken under sin lifstid var en för sina uppfinningar i artilleriet högt ansedd militär, som blef erbjuden att bli riksråd, men undanbad sig detta förtroende, gör det svårt att frånkänna Tollstadii berättelse trovärdighet. Hvad Coxe meddelat i nu omförmälda resebeskrifning förringas icke deraf, att Coxe i berättelsen om en senare företagen resa i norden säger sig ha erfarit, att de anekdoter, han anfört i den först utgifna resebeskrifningen, äro osäkra och att berättelsen om Cronstedts bekännelse saknar all grund. Detta bevisar endast, att vid Coxes senare besök i Stockholm allmänna tänkesättet ändrat sig i fråga om Cronstedts brottslighet, men icke att den af Coxe i den tidigare utgifna reseberättelsen meddelade underrättelsen saknar all grund.
Paludan Müller anmärker vidare, att det icke är sannolikt, att Stjernros skulle haft mordvapnet på ett bestämdt ställe i sitt rum liksom för att hvarje ögonblick hafva en påminnelse om sin illbragd.
Men 32 år efter Karl den tolftes död och sedan det fria regeringssättet blifvit befästadt, kunde Stjernros anse sig ganska trygg mot en angifvelse för mord å konungen, och kan med en viss stolthet ha föreställt sig ha varit den svenska frihetens Brutus.