Carlbergs berättelse innehåller, att då han genast efter konungens död af general Schwerin skickades till konungens hytta efter en bår »för en officer som blifvit skjuten», kom öfverstelöjtnanten grefve Posse emot honom »med några herrar som befunno sig i hyttan», och frågade: »är konungen skjuten?»

Vidare berättar Carlberg, att då han fått båren och därpå lagt konungens lik samt beordrats att begära nödigt manskap af kaptenen baron Malkolm Hamilton, som kommenderade gardets betäckning, och Carlberg bedt Hamilton om 12 karlar »som skulle bära en officer som var blifven skjuten», hviskade honom Hamilton sakta i örat: »kungen».

Dessa Posses och Hamiltons frågor kunna endast förklaras genom antagande af en mot konungens lif riktad sammansvärjning.

Enligt Tollstadii förutnämnda berättelse skall Cronstedt hafva bekänt, att Stjernros afskjutit det mördande skottet. Stjernros hade under Karl den tolftes regering haft en ganska trög befordringsbana, hvaröfver han kan antagas hafva varit missnöjd. Född 1681 på Öland och son af en prest, hade han 1717, ehuru han deltagit i slaget vid Pultava och i kalabaliken vid Bender, ej hunnit längre än till löjtnant och korporal vid lifdrabanterna. Efter Karl den tolftes död blef han 1723 öfverste och 1744 generalmajor, samt dog år 1762 som general. I Paludan Müllers skrift anföres, att en engelsman vid namn Wilh. Coxe, som i senare hälften af förra århundradet utgifvit en beskrifning om sin resa i Polen, Ryssland, Sverige och Danmark, deri berättat, att man i Sverige påstått, att Stjernros på dödsbäden bekänt sig hafva mördat konungen.

Den vigtigaste omständighet i fråga om mordet på Karl den tolfte är Tollstadii förutnämnda berättelse om Cronstedts bekännelse på dödsbädden. Hvad man härom vet förekommer i nionde delen af det af P. Wieselgren utgifna Delagardieska arkivet sid. 128 och innehålles i en der meddelad uppsats af excellencen grefve Jacob de la Gardie af denna lydelse:

»Historisk upplysning af säker hand om konung Carl XII:s död.

Man vet huru många olika omdömen blifvit fälda om k. Carl XII:s död och att åtskilliga personer, stundom efter nog starka liknelser, både sjelfve såsom af samvetskval bekänt och andra åter blifvit misstänkte att genom något förrädiskt skott i förtid hafva slutat denne konungs dagar. Ja, man har härom icke en gång tyckts behöfva tvifla och man ansåg en sig sjelf anklagande brottsling icke allenast såsom den rätta, utan hans samvetskval äfven såsom ett honom redan tilldeladt straff. Dock har detta varit gissningar, grundade på andra gissningar. Och förvisst kunde man ej säga mera än att all liknelse varit, det en rebellisk kula slutat hjeltens lif, men hvem det varit som lossat detta skott, har ända hittills varit förborgadt, åtminstone icke bevist. Man har ändtligen dragit täckelset af denna okunnighet och funnit helt andra handlande personer än man tillförene föreställt sig. Den för sina geschwinda skotts uppfinnande rekommenderade öfversten grefve Cronstedt blef på sitt yttersta angripen af en mattande feber, som påskyndade hans slut. Sin biktfader N. N. (salig kyrkoh. Tollstadius i St. Jacobs och Johannis församl. — uti mscr. satt som not —), som ständigt var hos honom, bad han en dag gå till öfverste Stjernros, sägande till honom: Hälsa Stjernros, säg honom att jag nu för eder bekänt det jag så länge slutit inom mig sjelf och att mitt samvete nu först känner den största förebråelse. Bed honom för Guds skuld göra detsamma och påminna sig hvad han gjort samt att han skjutit konungen. Då presten kom till öfverste Stjernros med Cronstedtens begäran, svarade denne: att han alldeles icke kändes härvid utan måste säkert Cronstedt radottera. Då presten kom tillbaka med detta svar, sade grefve Cronstedt: på det han skall finna att jag ej radotterar, så säg honom, att det är den 3:dje bössan bland de gevär som hänger i hans kammare. Vid detta budskap blef öfverste Stjernros helt och hållet förstämd, svarade intet utan bad presten endast gå sin väg. Att så var passeradt, har man funnit efter den omtalta presten i dess förseglade papper, hvilket han med ed intygat vara händt. Han nämner deruti äfven, då han kommer att tala om grefve Cronstedt, att dennes egen berättelse på dess yttersta lydt sålunda: att sedan han hade laddat geväret, tog öfverste Stjernros det och sade: nu skall det vara gjordt; gick så åstad och då han fick se att konungen ännu stod kvar neml. i sjellva approchen framför communikation, som krökte sig något, gick han ofvanpå gräsvallen ikring, och då skottet lossades stod konungen följaktligen lägre än han och att detta skott således gått på sne igenom hufvudet, kan man deraf finna. Han har äfven derjemte yttrat sig att Stjernros fått 500 ducater men af hvem står det ej. Man tycks således tämmeligen vara hulpen ur det mörker, hvari man i denna sak hitintills lefvat. Men olyckligt nog, att man måste tillstå, det både äldre och nyare historiska berättelser i denna sak alltid kommit öfverens att det varit en svensk som begått denna gerning och att detta allt mer tyckes bekräftas. Detta har jag afskrifvit ur ett manuscript som finnes i Rammelska samlingarne 17-13⁄8-99.

J. D.

A tergo anmärkt å samma dokument:

Denna H. E. Grefve Jacob De la Gardies copia är tagen från en d:o, som tillhört H. Ex. baron Malte Ramel. Jag omnämnde denna i sällskap i Stockholm samt det stöd dess innehåll syntes få af de äfven på Löberöd förvarade origin. dokumenter om krigskassans fördelning efter Carl XII:s död (der Cronstedt är en bland de få som får större andel än efter sin grad inom militären). Men då jag nämnde Cronstedts namn, for en gubbe upp och svor, att det var lögn, ty Cronstedt vore hans morfar. Jag fann, att detta skäl vore ännu svagare för än de anförda skälen vore emot Pres. Cronstedt, hvarvid vreden lade sig och gubben (Frih. Funk, riksrådets son) med vänligt anlete ledde mig i enrum samt der med mycken omständlighet utlade hvad som var grunden till det utkomna ryktet och huru originalet till dessa copior tillkommit. Hans föräldrar, hette det, hade en donation för morfadrens förtjenster. Denna önskade k. Gustaf III ega skäl att återtaga. Han lät förfalska en berättelse om Carl XII:s död i Tollstadii namn och försegla. Detta konvolut lät han i R. R. Funks närvaro inbära och öppnade detsamma, uppläsande det för R. R. m. m. Derifrån afskrifterna och ryktet. Denna berättelse medger emellertid, att ett original funnits, det må ha varit verkligt eller förfalskadt, och äfven i sednare händelsen gynnade det misstankar, visande att ryktet både om gerningen och bekännelsen fans till och ansågs ega grund i de kretsar, som borde vara om slika katastrofer bäst underrättade. Ty annars hade svårligen ett slikt mystifikationssätt valts. Emellertid har jag hört af äldre personer intygas, att detta rykte fans till i vissa kretsar förr än Gustaf III började både intrigera och regera.