A. Retzius, Carl Santesson, Vincent Lundberg.
Denna besigtning skingrade icke misstankarne, att Karl den tolfte blef mördad. Snarare kan man påstå, att genom denna undersökning anledningarne till antagande, att konungen blifvit mördad så ökats, att de närma sig till en öfvertygande bevisning.
Såsom bevisadt anses det, hvarom en för hvarje sundt och af partisinne oförvilladt omdöme giltig öfvertygelse åstadkommits. Denna öfvertygelse måste hvila på klara skäl.
Bevisning åstadkommes ej blott genom åsyna vittnen utan äfven genom liknelser och omständigheter, när de äro af den beskaffenhet att de verka öfvertygelse. Men när liknelser och omständigheter äro att anse som öfvertygande bevisning, kan icke genom allmän regel bestämmas utan endast af ett upplyst och opartiskt omdöme i hvarje särskildt fall afgöras. Emellertid är bevisning genom omständigheter och liknelser oftast den enda i gröfre brottmål användbara, emedan sådana brott sällan begås i närvaro af åsyna vittnen.
De liknelser och omständigheter, som förekomma till antagande, att Karl den tolfte blef mördad, äro följande:
Redan år 1713 hade en riksdag varit sammankallad utan konungens samtycke, på hvilken grunddragen uppgjordes till 1719 års regeringsform, genom hvilken Sverige snarare blef en adelsrepublik med en namnkonung till statens representant än en konstitutionel monarki. Så länge konungen lefde kunde emellertid en sådan regeringsform icke blifva antagen.
På 1719 års riksdag hördes bittra anmärkningar öfver reduktionen och häftiga rop höjdes om ersättning för genom den lidna förluster. Så länge konungen lefde, hade sådan ersättning ej varit att hoppas. De öfver reduktionen missnöjde önskade derföre konungens död.
I landet rådde ett doft missnöje med konungens långa och olyckliga krig, så att en suck af lättnad höjdes af hela svenska folket vid underrättelsen om konungens död. Detta förklarar hvarför man vågade underlåta att företaga undersökning, oaktadt både Sicre och Fabricius bekände sig ha mördat konungen.
I Paludan Müllers skrift om Karl den tolftes död omtalas, att en engelsk resande vid namn Wraxall i ett bref, dateradt Elfkarleby den 8 juni 1774, berättat, att han varit på godset Forsmark, der han träffat grefve Liewen, en af de 16 riksråden, och att, när deras samtal fallit på Karl den tolftes död, grefven yttrat: »Få menniskor äro ännu i lifvet, som kunna tala om denna sak med så mycken säkerhet som jag. Jag var i lägret för Fredrikshall och hade den äran att såsom page uppvakta konungen den natten då han blef skjuten. Jag tviflar icke att han ju omkommit genom lönnmord. Natten var ovanligt mörk och det var nästan omöjligt att en kula från fästningen kunde träffa hans hufvud på ett sådant afstånd och på det ställe der han stod. Jag såg konungens lik och är öfvertygad att såret i tinningen var af en pistolkula. Hvilken som skänkt honom den, är ovisst; man misstänker Sicker, emedan han före skottet icke var hos konungen men lät se sig ett ögonblick sednare. De, som hafva erfarenhet af kriget, känna bullret och smällen af en kanonkula men smällen af detta skott var närmare invid och helt annorlunda. Jag tror icke att prinsen af Hessen haft del deri, eller på något sätt vetat derom, men hela arméen trodde, att han blifvit dödad af okänd hand.»