Paludan Müller anmärker också, att Tollstadii namn ej förekommer i berättelsen, som blott uppgifves vara författad af Cronstedts biktfader.
Detta förklaras deraf, att kyrkolagen i 7 kapitlet 2 § stadgar dödsstraff för prest, som röjer hvad en syndare vid hemligt skriftermål yppat. Ehuru Tollstadius således aldrig ämnade i sin lifstid offentliggöra berättelsen, torde han likväl, af fruktan att den i hans lifstid, honom ovetande, kunde komma i obehöriga händer, ha underlåtit att utsätta sitt namn.
Vidare anmärker Paludan Müller, att berättelsen gifver både Cronstedt och Stjernros oriktiga militära titlar.
Detta kan förklaras deraf, att Tollstadius, som till lif och själ var prest, kan hafva misstagit sig om titlarne. Deremot är det mindre troligt, att tillverkaren af ett falskt dokument skulle gifvit de deri omnämnda personerna oriktiga titlar.
Derjemte anmärker Paludan Müller, att hvarken Cronstedt eller Stjernros nämnes bland dem, som voro närvarande vid dödstillfället, och särskildt erinras, att Cronstedt såsom artilleriofficer ej hade något att der beställa.
Denna omständighet är snarare egnad att öka än minska trovärdigheten af Tollstadii berättelse, enligt hvilken Stjernros icke utförde sitt dåd i löpgrafven utan »gick ofvanpå gräsvallen ikring.»
Slutligen anmärker Paludan Müller, att om så tillgått som Cronstedt uppgifvit skulle mördaren utsatt sig icke blott för den största fara utan äfven utfört sitt dåd i åsynen af en mängd soldater.
Häremot erinras, att konungamördare i allmänhet icke sky faran samt att, då mordskottet aflossades, soldaterna sannolikt gräft sig så djupt ned i löpgrafven, att de, hindrade af skanskorgarne, ej kunde se hvad som tilldrog sig på något afstånd från den löpgraf, hvari de arbetade.
Man kan numera ej alldeles bestämdt utvisa platsen der konungen föll, ty strax sedan svenskarne aftågat, fyllde danskarne löpgrafvarne. En hög obelisk uppsattes der konungen, enligt en svensk öfverlöpares berättelse, skall hafva fallit, men på svenskarnes begäran blef den i anseende till den för dem kränkande inskriptionen redan år 1730 nedrifven. Denne öfverlöpare, som enligt Paludan Müllers meddelande var fänrik Hallenfeld, har dock lemnat oriktig uppgift, då han sagt, att skottet träffade konungen ofvanför högra ögat, hvilket strider mot hvad som upplystes vid den år 1859 hållna besigtning, vid hvilken utröntes, att skottet gått in på venstra sidan. Detta hindrar dock ej, att uppgiften om platsen der konungen föll kan vara riktig. År 1788 uppsattes ett träkors der man då trodde, att konungen föll, och år 1814 har en mindre obelisk der blifvit uppsatt.
Enligt Voltaires sannolikt på Sicres och Maigrets uppgifter grundade berättelse skall konungen, då han stupade, ha stått vid ett ställe, der den nya linien gjorde en vinkel mot den gamla. Med den gamla linien menas här den löpgraf, som fullbordades natten till den 29 november 1718 (nya stilen), hvilken förut i denna skrift kallas paralelen och är utmärkt med nummer 6 på närstående planritning, som är kopierad efter den i Svederi öfversättning af Paludan Müllers skrift befintliga »plan af Fredrikstens fästning och belägringsarbeten 1718» och kompletterad i riksarkivet efter der befintliga kartor. Med den nya linien menas den löpgraf, som påbörjades aftonen den 30 november och på planritningen är utmärkt med nummer 7.