»Ändtligen efter långt väntande kom manskapet med deras tilldelte officerare anmarcherandes in uti den förut färdiggjorda linien, hvars bröstvärn blef genomskuret till communication emellan begge linier, den gamla och den nya, som nu skulle framföras. Så snart det var gjordt och manskapet blifvit tilldeladt, trädde fransyske öfversten Maigret, som var direktör af attacken, framför arbetarne och utstakade den nya linien på det sättet, att efter honom defilerade soldaterna man för man som buro fasciner jemte spadar och hackor. Så fort nu som Direktören gick linien fram, lades fascinerna efter honom i en rät linie, hvarjemte soldaterna blefvo liggandes. När då den tillernade linien var utstakad, defilerade å nyo flera soldater fram, som äfven väl lade sig vid fascinerna med nödiga verktyg försedde. Derefter framburos de förut färdiggjorda skanskorgar, som fortifikationskaptenen Faschung blef kommenderad att låta dem efter den utstakade linien uppställa.

När då skanskorgarne voro i ordning komne, blef jag anbefalld att gå in i nya linien och låta fylla skanskorgarne. Hvarpå efter ett sakta gifvet tecken arbetet begyntes, då jag uppmuntrade manskapet att flitigt arbeta och gräfva sig neder, på det de snart måtte få skanskorgarne med jord uppfyllde till deras betäckning.

Här måste jag åter något stanna och berätta, att från nya linien kunde distansen till utanverken vara något öfver 200 alnar och således under musköttskott. Det var alltså nu den första natten under attacken, som de belägrade kunde bruka muskötten, hvarmed de ock hela natten igenom höllo en sträng eld under täta kedjesalvor ditåt de märkte att arbetet fortsattes, hvarjemte icke heller försummades ett oupphörligt kanonerande och bombkastning samt lichtkulor till att upptäcka de operationer som hos oss förehades. Fästningen var ock emot den sidan af attacken upplyst med många brinnande beckkransar som gjorde ett vackert anseende och upplyste hela fältet.

Då jag nu detta berättat, kommer jag åter igen till den nya linien eller approchen, der jag höll på att låta fylla skanskorgarna och många gånger gick linien upp och neder att anmana manskapet till flitigt arbetande, som de icke heller underläto, helst då de sågo många af sina kamrater stupa utmed dem, innan de hunno så djupt neder i jorden, att skanskorgarne blefvo fyllda och gjorde betäckning för muskötkulorna. När jag då vid pass 1½ timma varit hos arbetarne, gick jag derifrån in uti den gamla färdiga approchen i den tanken att strax gå tillbaka igen, men blef af en bedröflig händelse hindrad som vidare skall förmälas. Uti denna approche var man genom bröstvärnet betäckt för skott så väl från fästningen som begge skansarne Öfverberg och Malmberg, ty Gyllenlöw hade vi genom Escalade reda intagit men på sjelfva fästningen var ännu icke ett skott lossadt.

Då jag nu som bemält var kommen in uti den gamla approchen ungefär 6 eller 8 steg fram, såg jag Kongl. Maj:t liggande på tranchéens inre talud eller docering, der Kongl. Maj:t hade dragit sig upp och låg på venstra sidan med kappan om sig och hade dragit knäna något åt sig upp så att fötterna lågo ungefär 6 kvarter högre upp än sjelfva botten af approchen, hållande venstra handen under kindbenet och hufvudet upprätt öfver krönen af bröstvärnet. Uti en sådan ställning låg H. M. med ansigtet något vändt mot fästningen och nya linien derutanför hvar några arbetare gingo. Denna nya linie, som formerade en spetsig vinkel mot den gamla, lopp icke så synnerligt långt ut från den gamla der H. M. låg, att ju åtminstone de närmaste arbetarne hade kunnat sett hufvudet af H. M. öfver gamla liniens bröstvärn om de annars derpå hade aktning gifvit. Denna omständighet anser jag för betydlig att anmärka.

Hvar nu H. M. anten stod eller satt i approchen så var vanligt att det samlades strax åtskilliga högre och lägre herrar officerare som nu ock hade skett till 8 eller 10 personer som stodo neder uti approchen nära intill och framför H. M. fötter. När jag nu kom in i samma approche der H. M. låg, ställde jag mig bland de officerare som der förut stodo och hade H. M. för ögonen liggande tätt framför oss, som redan sagt är, med hufvudet öfver bröstvärnet, men hvad derutanför passerade kunde ingen af oss observera för det höga bröstvärnet efter vi stodo innan detsamma neder på botten af approchen, ej heller vet jag huru länge H. M. hade så legat exponerad för ett den natten öfver måttan träffligt skjutande utur kanoner och handgevär.

Det var nu den olyckliga stunden för handen som gjorde slut på alltsammans. Knapt en half fjerdedels timma hade jag bland dem som voro tillstädes stått vid och framför H. M. fötter, så träffade utanifrån tranchéen ett skott inpå venstra sidan genom H. M. hufvud hvarvid icke den minsta rörelse mer förspordes än att handen undanföll venstra kindbenet och hufvudet lutade sig så sakta neder uti kroppen utan någon den ringaste ryckning på kroppen, som blef så alldeles stilla liggandes som den förut låg, det var ej heller naturligt, att efter ett skott, som så ackurat träffade genom hufvudet, annat kunde följa än att i ett ögonblick vara död utan att röra minsta lem. Således hafva de som härom andra orimligheter utspridt grufveligen afvikit från sanningen. Stället hvarifrån detta olyckliga skott kom, om det skedde från ett längre bort eller närmare håll, det kunde ingen af oss, som stodo lågt nere inom bröstvärnet under ett så starkt skjutande utur kanoner och handgevär ogörligen med rätt visshet utmärka.

Den förste af oss närvarande som nämnde konungens död var generaladjutanten Kaulbars som i det samma då skottet träffade och hufvudet sänkte sig så sakta neder, slog mig, som här då närmast stod, på axeln, ropande helt bestört: »Herre Jesus, konungen är skjuten, sök upp general Schwerin och berätta honom det.»

Fortsättningen af Carlbergs berättelse handlar om likets forslande till högkvarteret i Tistedalen. Berättelsens klarhet och rikedom på detaljer är egnad att ingifva förtroende. Anmärkningsvärdt är ock, att Carlberg uppgifver, att skottet träffade »inpå venstra sidan genom H. M. hufvud», hvilket blifvit bekräftadt vid en år 1859 af sakkunniga personer hållen undersökning, ehuru man vid en år 1746 hållen undersökning kom till det resultat, att skottet gått in på högra sidan.

I den danske öfversten och kommendanten på Fredrikssteen Landsbergs rapport till konung Fredrik IV förmäles, att fienden, i trots af fästningens eld ur kanoner, mörsare och musköter från contrescarpen avancerade denna på 250 steg nära, i synnerhet gynnad af de långa, mörka nätterna och en tjock dimma om dagen. »Hans Maj:t konungen» — yttrar Landsberg (se sid. 119 i Svederi öfversättning af Paludan Müllers skrift: Er kong Karl den tolvte falden ved Snigmord?) — »skall såsom alltid hafva mycket blottställt sig och ofta nattetid hafva kommit ganska nära under vår contrescarpe för att recognocera densamma, så ock beständigt hafva uppehållit sig hos arbetarne i approcherna för att påskynda arbetet, som icke gick så fort som han gerna ville, eftersom arbetarne nödigt ville dertill för det de bekommo så många döda och blesserade. Hans Maj:t hade sjelf en liten brädhydda, hvilken, allt efter som arbetet avancerade, förflyttades till tätt under Gyldenlöwe bakom ett berg, der den ännu står. Till denna lilla hytta har konungen också låtit bära sin mat ända till söndagen den 11 december (gamla stilen), då han mellan kl. 9 och 10 på aftonen blef skjuten i approchen, som några tro med en karteschkula men andra af en muskötkula från contrescarpen. — Om morgonen den 12:te sågo vi att de icke hade avancerat vidare med deras arbete; vi märkte också att de marcherade fram och tillbaka liksom i förvirring; äfvensom att här och der hastade åtskilliga kurirer; dock kände vi ännu icke anledningen dertill. Emellertid voro vi ganska uppmärksamma på vår post helst vi af desertörer erfarit, att fienden om möjligt ville försöka en storm, som också skulle gått för sig om icke generalerna afrådt derifrån; om densamma skulle lyckats, lemna vi derhän; eljest vore stormstegarne redan färdiga och i beredskap. Följande dagen, nemligen den 13 december, kom en desertör, som väl med alla omständigheter bragte oss underrättelse om konungens död, men vi kunde knappt till hälften sätta tro till denna nyhet, eftersom den var af så stor vigt — —».