I svensk historisk tidskrift för år 1892 finnes en artikel med rubriken: »Ännu en gång Karl XII:s död». Anledningen till den är, att i en rysk tidskrift Russkaja Starina år 1891 förekommit en uppsats af baron N. Kaulbars, grundad på en i hans familjearkiv på godset Mödden i Estland befintlig handskrift af generaladjutanten hos Karl XII, J. F. Kaulbars, enligt hvilken Karl den tolfte skulle blifvit mördad i löpgrafven af sin privatsekreterare Sicre, som af J. F. Kaulbars i och för öfning i målskjutning skulle lånat den studsare, med hvilken mordet begicks, hvilken studsare, försedd med alla dess egares namn sedan 1669, ännu i dag fins på nämnda estländska gods.
Artikeln i den ryska tidskriften innehåller, utom förenämnda uppgifter, den upplysning, att baron N. Kaulbars i Wien sammanträffat med svenske ministern baron Åkerman och med anledning af ett samtal mellan dem, angående Karl den tolftes dödssätt, hade baron Kaulbars till Stockholm skickat ett fotografikort af studsaren jemte en afbildning i vax af kulan. I Stockholm hade skett en undersökning, som ledt till det resultat, att kulan icke passade till sårets öppningar och att dess storlek icke svarade mot densamma.
Häremot anmärker baron Kaulbars i den ryska tidskriften, att sårets öppningar under tiden kunna ha undergått förändringar vid kroppens upplösning. Dessutom betonar han, att löpgrafven låg utom skotthåll för fästningens musköteld, så att konungen ej kan ha blifvit skjuten från fästningen.
Författaren i den svenska historiska tidskriften bestrider trovärdigheten af J. F. Kaulbars berättelse bland annat på den grund, att uppgiften att Siquier, hvilken af Maigret kallas Sicre och sannolikt hade sistnämda namn, icke var Karl den tolftes privatsekreterare, utan adjutant hos arfprinsen af Hessen.
Men om också Sicre eller Siquier egentligen var adjutant hos konungens svåger, arfprinsen af Hessen, kan han likväl, när så behöfdes, samtidigt ha tjenstgjort i egenskap af handsekreterare hos Karl den tolfte, hvilkens ekonomiska ställning gör sannolikt, att han vid denna tid icke hade någon egen privatsekreterare, utan vid sin fransyska korrespondens begagnade sin svågers adjutant. Utan all anledning har väl konungens generaladjutant J. F. Kaulbars icke kallat Sicre för Karl den tolftes privatsekreterare.
Likaledes bestrider författaren i svensk historisk tidskrift baron N. Kaulbars påstående, att löpgrafven, i hvilken konungen blef skjuten, var utom skotthåll för fästningens musköteld.
Men i detta påstående har baron N. Kaulbars ett godt stöd i Carlbergs förenämnda berättelse, att den nya linie, som började uppkastas den natt, då konungen blef skjuten, var inom musköthåll men att detta var »den första natten under attacken som de belägrade kunde bruka musköten», hvaraf följer, att den löpgraf, i hvilken konungen befann sig, då han träffades af skottet, hvilken var belägen bakom den nya linien, var utom skotthåll för fästningens musköteld.
Författaren i den svenska historiska tidskriften förklarar slutligen, att den omförmälda handskriften af generaladjutanten J. F. Kaulbars icke bevisar mera än att Siquier eller Sicre under tiden närmast efter Karl den tolftes död varit föremål för misstankar att ha mördat konungen — och häri har han utan tvifvel rätt.
År 1722 fick den nämnde officeraren Sicre eller Siquier en feber och under yrseln yttrade han till sin läkare att han skjutit konungen, hvilket han ock ropade till på gatan gående menniskor. Sedan han tillfrisknat, nekade han, att han begått mordet, men från den tiden började rykten om konungens mord att flyga kring land och rike och kommo äfven till främmande land; dock hade redan 1719 vid Ulrika Eleonoras kröning i Upsala arkiater Rudebeck i ett tal yttrat, att skottet icke var danskt.
Sicre, son af en fransk officer, hade under konungens vistelse i Turkiet fått anställning i hans tjenst. Efter konungens hemkomst blef hans adjutant och sekreterare hos konungens svåger, arfprinsen af Hessen, sedermera konung Fredrik den förste. När konungens lik skulle bäras från löpgrafven, grep Sicre hans hatt och satte på liket sin egen hatt och sin peruk, på det soldaterna ej skulle igenkänna den döde, skyndade med konungens genomskjutna hatt till arfprinsen, hvilken han bragte första underrättelsen om konungens död. Af arfprinsen skickades han till Stockholm för att underrätta dennes gemål, konungens syster, om dödsfallet. År 1721 var Sicre misstänkt för ett mordförsök mot hertigen af Holstein, Karl den XII:s systerson. År 1728 skickades han till Ludvig den femtonde med Fredrik den förstes och hans gemåls porträtter. Han mottogs väl och stannade till sin död i Frankrike, der han lefde på vänners understöd.