År 1746 skedde en besiktning å Karl XII:s lik af riksråden Höpken och Ekeblad samt öfverintendenten Hårleman. Ingen läkare var der vid närvarande. I protokollet öfver denna besigtning är följande antecknadt: »På högra sidan strax nedanför tinningen fans en plåsterlapp, så starkt fastsittande, att man med möda kunde upplyfta och aftaga den, då derunder sågs och kändes en aflång öppning på tvären lutande nedåt bakhufvudet, 7 linier lång och tvenne bred, på venstra sidan under en annan plåsterlapp var hela tinningen bortrifven och kanterna af benen uti en sådan ställning, att skottet nödvändigt måste hafva gått ut derigenom.»
Emellertid hvilade länge på Sicre den misstanken, att han var Karl XII:s mördare, men då man ej känner detaljerna af hans bekännelse, äro skälen till denna misstanke temligen svaga. Bekännelsen kan hafva skett i yrsel men sannolikare är, att den skett i en låtsad sjukdom, för att afleda misstankarna från den verkliga mördaren. Denna förmodan vinner stöd deraf, att Voltaire i sin »l’histoire de Charles XII» uppgifver, att endast Sicre och Maigret befunno sig i den löpgraf, der konungen stod, då han träffades af skottet. Denna bevisligen falska uppgift, som antagligen meddelats Voltaire af Sicre och Maigret sjelfva, hvilka befunno sig i säkerhet i Frankrike, då Voltaire skref sin historia, har påtagligen tillkommit för att afleda misstankarne från andra.
På enahanda sätt torde man ock böra förklara, att en i Karl XII:s tjenst anställd militär vid namn Fabricius vid slutet af sitt lif anklagat sig att ha mördat konungen. Han vistades i Tyskland, då konungen blef dödad, och kunde således ha bevisat, att han var oskyldig, ifall han blifvit anklagad för mordet.
Hvad Fryxell berättar derom, att Sicre ifrågavarande afton skulle följt konungen från Tistedalen, synes icke sannolikt, då Sicre var adjutant hos arfprinsen af Hessen, hvilken hade sitt kvarter i Torpum, ¾ mil från Fredriksten. Fryxell nämner honom icke heller bland de i löpgrafven varande officerarne, då konungen blef skjuten. Bland dem uppräknar han endast Kaulbars, Schlippenbach, Marchetti, Schultz, Carlberg och Maigret.
En fransman, vid namn de la Motraye som vistades i Sverige 1714-1720, har i en skrift med titel »Voyages de S. A. de la Motraye en Europe, Asie & Afrique» uppgifvit, att Sicre, skickad med depescher af arfprinsen af Hessen, skulle kommit till Fredriksten strax efter konungens död, hvilket ock öfverensstämmer med den berättelse, som general Liewen, såsom nedan skall visas, meddelat.
Om ingen sett Sicre vid Fredriksten innan konungen blef skjuten, och om han ingen annan bössa hade än den han i och för målskjutning lånat af Kaulbars, hvars mynning icke passade till den kula, af hvilken konungen träffades, så äfventyrade Sicre icke mycket på en falsk bekännelse, att han skjutit konungen, helst de maktegande fruktade undersökning och Sicre såsom fransman hade att påräkna sin mäktiga regerings beskydd, men genom denna falska bekännelse afleddes misstankarne från den verklige mördaren.
Men om falska bekännelser i nämnda afsigt afgifvits, så måste man antaga, att en verklig mördare funnits och att hans medbrottsliga föranledt de falska bekännelserna.
Finnas anledningar att misstänka att Karl XII blef mördad?
På sätt Fryxell berättar, framkom år 1768, således 50 år efter Karl XII:s död, en skrift, som sades vara författad af den år 1759 aflidna, för sin fromhet allmänt värderade kyrkoherden i Stockholm Erik Tollstadius. Den skall ha innehållit, att en högre artilleriofficer (såsom sådan utmärkt) vid namn Karl Cronstedt skall på sin dödsbädd år 1750 för Tollstadius under samvetsångest bekänt sig ha i samråd med en officer vid namn Magnus Stjernros, som var Karl XII:s drabant under de sista 11 åren af hans lefnad, begått mordet å konungen, dervid skulle så ha tillgått, att Cronstedt laddat geväret och Stjernros aflossat skottet. Cronstedt skulle bedt Tollstadius besöka Stjernros för att förmå honom till bekännelse, men Stjernros hade nekat och sagt sig tro, att Cronstedt yrade. När Tollstadius kom tillbaka med detta svar, yttrade Cronstedt: »För att visa att jag icke talar i yrsel så säg honom, att den bössa, med hvilket skottet lossades, är den tredje i ordningen bland dem som hänga i hans rum.» När Tollstadius framförde denna helsning till Stjernros, blef han nedslagen och bad Tollstadius gå.
År 1847 utkom i en dansk historisk tidskrift den förutnämnda skriften af Paludan Müller med titeln: »Er kong Karl den tolvte falden ved snigmord?» Deri söker författaren bevisa, att konungen blef skjuten från fästningen.