»Ja ursäkta oss, Larslund,» vidtog mästertjufven Lilja efter någon tvekan. »Si vi hade nog reda på, att en fågelkarl skulle komma tågande öfver skogen, men att det var en sådan karlakarl som Larslund, det hade vi rakt ingen kunskap om. Och nu stå vi där, förstås, utan riporna där, som vi lofte hushållerskorna våra.»
Håhå, Larslund förstod piken och var inte den, som lät sig förtryta. De skulle ta för sig ur ripkorgen så mycket som behöfdes för ett ordentligt helgdagskok, inbjöd han, eftersom nu en gång hände, att Larslund själf var hos dem på kaffedopp. Dessa skojarejäntor voro, förstås, inte sena af sig och alla, som voro hemma i snökulan, mente tro på, att nog skulle den gården få vänta länge på en karlakarl med jämförliga spendersbyxor.
»Men så har väl den här karln något kvar i skrucken med?» antog kyrktjufven Nimrod med en räf i hvardera ögonvrån.
»Ja, äfvenså där har jag nog en fågel, men ingalunda en sådan, som en får något helgdagskok på,» upplyste Larslund och såg riktigt inpiskad ut.
»Bara en fågel i hela skrucken?» undrade mästertjufven Lilja med en nyfiken glimt i sina trygga brunögon. »Det måtte väl vara en svår häjare de’?»
Och så fick Larslund anledning omtala, hvem som fanns i skrucken, huru han kom dit och hela uträkningen med den bistre klofulingen. Jo, det vore just ett både lustigt och välförtjänt kap åt dessa kitsliga hundar till stadsbrackor, tyckte hela karlsällskapet, och dessa skojerskor, som redde fågeln, tyckte alldeles likt.
»Ja du ja, som alltid är framme och gör dig för,» fnyste Victoria Albertina mot den andra.
»Och du som alltid går bakom och gör dig mör,» fnyste Desideria Napoleana. Och så blef det inte mer svartsjuka för den gången, men hon låg ända på djupet och grodde till sig.
»Vänta lite’, go vänner, så ska’ ni få höra,» utbrast kyrktjufven Nimrod och sken som solen i Karlstad. »Si nog kunde vi hjälpa Larslund med att rusta ut den, som är i skrucken, så att stadsbrackorna skulle kunna ta’n för hornfulingen själf, när det bär till. Hälst då Larslund vill vara så hjälpsam mot oss, stackare!»