Åjo, man skulle inte förakta små sår och fattiga vänner, utan nu skulle han ta kälken och komma med bara. Larslund så gjorde.
Till slut hade dessa varelser gjort sig en vid och mångrummig snökula djupt i skogen, en riktig våning, kunde man säga. Deras kvinnfolk, två brunögda och svarthåriga skojerskor, som bägge sågo bra ut, höllo just på att koka kaffe i hvar sin snöspisel. De sågo storögda på Larslund och han föga mindre på dem. Bägge voro rent ut gammalfästmör åt honom. Och egentligen var Larslund själf af skojarsläkt, fast han alltid sökt hålla sig uppe ur skojareländet. Victoria Albertina hette den ena efter drottningen och tronföljaren af England. Ferdinanda Alexandra Carolina Desideria Napoleana var den andra döpt till efter konungen af Spanien, kejsaren af Ryssland, konungen och drottningen af Sverige samt kejsaren af Frankrike.
Och det förstås, att både Victoria Albertina och Desideria Napoleana nego bägge två, rakt som för en länsman. Ty Larslund var ganska patronaktig den tiden, med blanklädersmössa, blå halsduk under bruna sämskvästen, och åtsvängd om lifvet var han i en kommis-skörtrock med blanka knappar. Den hade han löst in på en auktion. Och se’n gick han ända upp öfver knäna i stora rysse-stöflar med hältrens på herremännens vis. Så att dessa vackra skojerskor rakt höllo på att bliga ögonen ur hufvudet på sig. Hur i alla syndens dagar hade Larslund blifvit en sådan patron?
Rätt i rappet var Larslund som hemma hos sig, alla voro höfligt och trefligt folk, dessa gammalfästmör icke minst. Det kunde väl så vara, att gästen, så lång som han var, fann våningen väl låg under detta snötak, som var uppskottadt på afkvistade granstänger. Men så hade ju Larslund varit ute i vintermarkerna och själf pröfvat på, hvad snökulor ville säga. Likväl hade karln aldrig funnit dem så inbjudande som här. En hvar hade sitt eget krypin, och liggplatser voro redda med granris och hö ur ladan, som tillhörde allas gode vän och broder, skojaren Bryngel Gabrielsson.
Den inbjudne gästen fick sätta sig ned på en bänk af granstänger framför lågande eld i den gemensamma köksstugan och bjöds kaffe å bricka af den nigande Victoria Albertina, medan den icke mindre nigande Desideria Napoleana bjöd doppbröd ur en rotkorg, som också var stulen likt hela bohaget. De ville också ha honom att göra sig en kask ur bjuden flaska, men då sade Larslund bestämdt ifrån:
»Jag brukar aldrig den orätta varan, men ni andra ä’ ju liks öfverträdare i er syndasäkerhet och fördömelse. Så att huru ni gör för egen del, det öfverlämnar jag,» tyckte han.
Detta funno tjufvarne bara roligt, men de måste förstås bliga åt Larslunds gammalfästmör att hålla snattran vid de allvarliga orden. Victoria Albertina och Desideria Napoleana bligade på Larslund, på hvarandra och hela sällskapet. Hvad i syndens alla dagar nu då? Det lät ju rakt som Larslund hade blifvit någonting prästerligt?
Under fortsatt samspråk fick Larslund reda på, att två stycken i sällskapet voro ett par riktiga storkarlar, bland tjufvar räknadt. Den ene, en man med godt och vederhäftigt utseende, när han skickade sig som folk, var ingen mindre än mästertjufven Lilja. Den andre gick ej för någon sämre än kyrktjufven Nimrod, såsom han själf älskade att kalla sig. Han hade från början varit en duktig jägare, men äfven numera, då han var ute i stöld och tjufveri, kallade han detta för jakt, hvilket var en lustighet tjufvar emellan. Annars hade mannen pröfvat alla möjliga yrken bredvid det nuvarande och visat en märkvärdig fallenhet i allt. Äfven Nimrod kunde tas för en mycket hygglig karl, när han ville folka sig och lade bort den gastaktighet, som var öflig tjufvar emellan. Och hvad sedan beträffar Larslund, som satt och hörde på, hvad de voro för ena, så brydde han sig inte om att bestraffa vare sig den ene eller den andre, då så var, att hela sällskapet var öfverlämnadt. Den som en gång för alla är hemfallen åt fördömelsen, är sedan fritagen från allt hvad bannor heter.
»Hvar ha ni riporna där, som vi skulle få till soppkoket?» sporde på en gång Victoria Albertina och Desideria Napoleana.
Tjufvarne bligade på hvarandra både skojigt och skamset.