»Ingen hjälpsamhet att nämna,» tillrättavisade Larslund. »Staden är tillspillogifven i edra händer till att tuktas, ty I ären tjufvar i eran syndasäkerhet och fördömelse. I ären tuktoriset, men kom äfvenså ihåg att förbannadt är allt ris, hvarmed Herren tuktar!»
»Jaja, det förstås,» biföll kyrktjufven Nimrod sackande och så var det ny bligning åt kamraterna. »Jaja, jaja, Larslund är profet på sitt vis, han, och vi ä’ bara tjufstackare på vårt usla vis. Så att dessa två delar ska’ inte röras ihop och blandas samman liksom ärter och fårskinn, förstås. Men si nu har jag i min lifsdag också fuskat som fyrverkare. Och om vi sloge oss ihop allesammans, så skulle vi kunna rusta ut fulingen i skrucken med en hejdundrande rumpa, glödande röd och gnistersprakande, så fort han kommer upp ur skrucken.»
Och detta vore bara en ringa sak, blott man finge hem vissa smågrejor från apoteket, kruthandlarn och färgboden. Man skulle öppna nedra locket på skrucken, åt den sida där ufvafulingen hade klorna, och kring hans bogar fästa upp en tio famnar lång stubinraket. Omkring raketen skulle vidare den illistige Nimrod foga en ännu längre, väl hoplaskad spiralskruf af näfver med starka skoningar och ledigt centrumhål för raketlinan. Näfverspiralen skulle fästas vid linan här och där på två famnars afstånd och målas eldröd i cinober.
Raketen och spiralen skulle till slut läggas ihop på botten af skrucken. Så att när ufvafulingen komme ut, skulle hela rumpan komma efter i sin ändlösa längd, vidunderligt djuptaggig, gnistrande och rykande som ett eldglödande fanders.
Kyrktjufven Nimrod sken som en fullmåne, där han satt med kaskblandningen i de grofva näfvarne. Hans åhörare syntes också belåtna, Larslund icke minst.
»På sådant vis få dessa syndare skåda en liknelse af den de tjänat hafver,» tyckte han.
»Och människan bör väl också ha någonting roligt här i världen,» mente stortjufven Lilja.
»Jag far alldeles som Larslund, jag är också led på stadsbrackorna,» återkom kyrktjufven Nimrod. »Nå hvad tycker ni? Ska vi skicka efter grejorna? Ska’ vi ta’ på oss trygorna och fäkta ihop en tre, fyra bördor näfver på skogen? Gabrielssons lof ha vi på förhand.»
Sagdt som gjordt. Här skulle bli ett torgdagskalas, som komme att stå i mannaminne.
Larslund stannade som gäst hos bandet i dagarne tre. Vid första tillfälle, då han gick ut, ville skojerskorna veta, huru det var, att Larslund talte så prästerligt. Joho, svarade tjufvarne öfver hvarandra, Larslund var liksom vriden i det profetiska nu för tiden.