»Men för död och pina, jäntor, håll snattran bara, annars är hela stadskalaset bortskämdt för oss. Larslund är nu andens högste profet, hör ni det!» inplantade Nimrod och Lilja om hvarandra.
»Håja, inte går Larslund af för era hackor!» fnyste Victoria Albertina och vippade rodret.
»Ja, inte för din hacka heller!» fnyste Desideria Napoleana och slängde än värre med stylet.
»Och inte för din heller!» vippade och fnyste den andra tillbaks.
Så skulle du bara ha sett, huru de möttes i hvassa ögonbett! Två trutar, två par ilskna ögon stodo rätt inpå hvarandra. Och Larslund, som just nu kom in igen, tyckte nästan, att håret steg upp som en borst på dem. Så följde en gäll skojarträta mellan dessa två, som alldeles hade glömt bort fågelredningen. En ljungande träta i ord och inga visor, så att Larslund själf fick sitta och höra af deras egna munnars motsatta vittnesbörd, hvilka ogudaktiga skamstycken de voro, dessa hans gammalfästmör i det framfarna och frånskilda. Larslund rent af knäppte händerna samman och tackade i all tysthet, för att han icke var lik dessa syndatroll, öfverträdare och utbölingar i deras stygga åthäfvelser.
»Jojo, där skall en få se, att gammal kärlek rostar inte,» trodde en af karlarna, som bara hörde på och hade lustigt åt allt. Larslund sade ingenting utan behöll sina tankar inom sig. För öfrigt tänkte han mest på ett och samma: huru tillspillogifvelsen, så kraftig som möjligt, skulle gå hem öfver denna stad.
VI.
Tillspillogifvelsen.
Dem enom till straff, dem androm till varnagel.
Tillspillogifvelsen, denna minnesvärda händelse, inleddes därmed, att Larslund å aftalad tid, med skikälken i vidjerepet öfver axeln, kom tågande inåt torget helt beskedligt och sjönk ned på flaken med oskyldigaste min att sälja fågel, den månginbundna skalken!