»Nej, se på tjäderprästen! Tjäderprästen! Tjäderprästen!»
Det var genast ljud och genljud från alla håll. Lång stund gick ej om, innan så godt som alla människor öfvergåfvo sina gärningar för att beskåda och skamskratta tjäderprästen. De fröjdades åt tjäderprästen, så att mungiporna drogos upp åt öronen. De föreslogo under ändlös skrattfägnad, att man skulle taga af tjäderprästen på midten och göra två nödårspräster af honom. Och där satt Larslund som ett menlöst får, med någon förmaning till en eller annan, som var för grymt ogudaktig mot honom. Under tiden voro tjufvarne framme i första varpet, men här skulle varpen blifva flere.
Borgmästarn och fiskalen med stadsvaktmästarna hade varsnat skockningen å torget och kommo undrande tillstädes.
»Hå, är tjäderprofeten ute igen!» utbrast borgmästarn under rungande skrattsalfva och utfor strängt:
»Du är en gammal poliskund! Sitta här och ställa till folkskockning... Det här ska’ du få böta för!»
»Hvad har du i skrucken, som är så väl låst?» ansatte fiskalen.
»Käre hjärtanes, beskedliga, goa herre, fråg’ mig inte, för jag törs int’ svara,» skälfde Larslund till ny skrattfägnad.
»Tjufskjuten fågel, förstås!» afbrände fiskalen.
»Kluck, kluck, kluck!» kom nu en grof skrockning från klofulingen, som också ville ha ett ord i laget.