»Han har lefvande fågel där!» sorlade massan enstämmigt.
»Således ett oförsvarligt djurplågeri på köpet! Du öppnar skrucken genast, karl!» befallde borgmästarfar.
»Har ingen nyckel, käre goa herre!» klagade Larslund.
»Upp med skrucken, karl, annars låter jag bräcka upp låset!» hotade fiskalen.
»Nej, käre hjärtanes, beskedliga goa herre, släpp inte ut densamme, som är där!» bad Larslund som för lifvet. »Käre hjärtanes, låt’n för Guds skull vara där han är!»
»Du tar kälken, skrucken och hela konkarången och följer med bara till vaktkontoret!» befallde öfverheten under hela stadens bifallssorl.
Här var ingen annan råd än lyda.
En stund senare var den växande massan packad vid rådstugan med ögonen på vaktkontorets upplysta fönster. Och nu, medan tjufvarna hade fria händer för andra varpet, följde raskt på hvarandra en rad förskräckliga händelser, som bokstafligen inbrändes i ett helt mannaminne framåt.
Inne på kontoret hördes oförmodadt vilda tjut och oläten, flaxande af tunga vingslag, ett våldsamt strul, en ohejdad uppstakelse, förskrämda rop. Lamporna släcktes men något eldrödt blossade hastigt upp öfver spjälgardinerna. En vidunderlig, flaxande fuling varsnades uppe mot taket i detta eldröda. Borgmästarn, fiskalen, vaktmästarna kommo som utkastade på gatan i all bestörtning, sönderklösta och blödande, och sist kom Larslund.
»Jag har ju så innerligen bedt och förmanat dem att inte släppa ut’n,» skar Larslund igenom, erbarmligen jämmerylande. »Om jag inte bedt och förmanat dem så träget att ta’ sig till vara!»