»Hvad är det? Hvad i guds namn är det?» sorlade frågorna i den ryggande hopen.
»Jag tror rakt, att karln hade själfvaste fan i skrucken!» utbrast borgmästarn ända öfver sig i all uppriktighet, och räddhågan minskades icke häraf.
I detsamma varsnades detta eldröda i öfra våningens farstufönster och illvrålet hördes taga vägen uppåt vinden.
Alla ögon riktades hemskt spörjande upp genom kvällsmörkret åt takåsen. Jo mycket riktigt, eldglödande, sprakande, stormtjutande, flaxade fulingen upp genom takluckan, som sotarslarfven lämnat öppen. Släpande efter sig en gnistrande röd, skiftaggig rent outsäglig svans i vågrät ställning styrde han nordvart öfver berget och dalade långsamt bakom skogskammen.
Jojo, i denna stad hade nog lefvats ett alldeles för syndigt lif, framsorlade kvinnfolken under eftertänksam tystnad hos dessa gudsris till karlar, som skulle ha’et. Nånå, det var väl ändå någon vån, att en tocken där stygge flög i väg! Men huru i all världens tider var det belefvadt, då en sådan som tjäderprästen kunde komma med en dylik i skrucken? Och så en annan ingifvelse: Hvar höll tjäderprästen hus?
»Tjäderprästen! Tjäderprästen!» ekade ropet genom massan.
Nej, den skälmen hade visst passat tillfället och smitit i väg med kälken midt under djupaste andakten, men härom hann ej mycket grubblas.
»Elden är lös på vinden!» ljöd åter ett rop, som inledde tillspillogifvelsens egentliga hufvudskede och det sista, afgörande varpet för tjufvarna.
Jojo, man hade ej förgäfves haft påhälsning af elddjäfvulen! Alle man måste nu gripa till vapen mot röda hanen, en långvarig dust, som slöt omsider på sena natten med bärgning af den skamfilade rådstugan.