Till sist, när en hvar återsåg husliga härden, sporde han med alltmer förlängdt ansikte, att körande bärgningsmanskap varit tillstädes öfverallt i husen och lasstals mottagit familjernas dyrbaraste tillhörigheter i den ena bortkörande karavanen efter den andra. De förskrämda kvinnorna hade i all trohjärtenhet öfverlämnat allt utan tvekan på enkel uppfordran af två vackra, genomärliga ansikten, som gått omkring och ordnat det hela med välbestälda förtroendemäns lugn och trygga värdighet.
Körande bärgningsmanskap?
Jo, det var just en härlig upptäckt!
Här hade stulits, stulits utan återhåll, utan skam, utan hejd, utan hut, utan återvändo!
Här fick man riktigt smaka på andens straffdom, ja åtminstone Erik Janssons andes.
Hvar skulle man nu få tag i denna fördömda tjäderpräst, som kommit hela eländet åstad? De ovärdiga stadsbrackornas första tanke var gifvet att taga den skuldlöse landsbon för hufvudet! Men tjäderprästen var och förblef osynlig.
Då kom frågan strax på rätta spåret.
Hvar hade man dessa vettvillingar, som ställde sig i omak med tjäderprästen och löste hans skruck i onödan, ty man ville brygga deras påsköl!
Här märker du, käre läsare, straffdomens fortgång i det förtärande kif, som blef de ogudaktiges sannskyldiga gissel, till dess himmelen förbarmade sig öfver detta samhälle och lät omvändelsen slå rot i den djupa skräck, som eldfulingen hade inbrännt.