Larslund, Larslund, när hände, att illfundigare skalk än du trampade Bothniens land?
Och nu på köpet trifdes anden ej längre hos dig för ditt högmod, men du, affälling, trifdes dess bättre med de vackra skojerskorna i snökulan, illflinade åt svartsjukan, njöt med välbehag deras kaskar, yfdes åt deras smicker!
Larslund! Larslund!
Icke brydde du dig om, att dessa bröder, som du förde mot staden, jagades som vilda djur, förströddes som agnar åt alla väderstreck.
Nej, det var ju detta, som gjorde, att du fick dväljas ensam med de rara skojerskorna såsom deras uppburna hedersgäst i välförsedt hus...