Nu är att berätta, huruledes Larslund vid ett gynsamt tillfälle skamsägandes stal en ankare julbrännvin med sådan lycka, att han icke blott hade största vinst och förkofran af sin stöld utan jämväl skördade gudsvälsignelsens innerliga tack och stora hedersgåfvor för sin bedrift. Gå någon annan åstad och stjäl brännvin med sådan framgång som Larslund!
På goda grunder påstods att en son efter Larslund ledde sitt upphof från snökulan, en son, som blef den yngre Larslund och for till sjöss. Men huru mycket fadern än fåglade och lade ihop förtjänsten, så kom han sig aldrig i något giftesbestyr utan förblef gammelpojke. Han skulle reda sig själf och hade förstås ovåligt stäldt med mat och annat, där han bodde som en annan bosshumla i farstukammarn.
En tid tyckte nog folket synd om Larslund, så att både en och annan bjöd karln på mat och julgäste ibland. Sedan hade han länge hört dem skälla öfver att han legat inpå annat folk och gästat och ätit, utan att någon sett så mycket som en skatefjär i gengäld, huru mycken fågel den snålhunden än sålde. Ledast i truten voro pigorna, särskildt bolagspigorna hos arrendatorn, som skulle vara förmer än den öfriga pigstaten.
När så denna försmädelse af världen aldrig tog slut, vardt Larslund liksom brinnande i sitt hjärta och tänkte väl en gång för alla stoppa igen smädemunnen på dessa öfverträdare. Så att han gick ut i byn gårdmellan och bad dem att få låna sig en tunnsäck. Och det var kort före jul.
»Hvad skall Larslund ha den tunnsäcken till nu då?» ville pighåren veta.
»Jag skulle försöka få ut bosset ur kammarn min nu till jul,» svarte Larslund och såg alldeles uppriktig ut.
»Ja det blir väl träget göra till nästa jul, det, Larslund? Jaså, Larslund skall ut med bosset? Och vi, som trodde att Larslund skulle handla till jul och bjuda oss till något hejdundrande kalas så där i efterjulshälgen?»
»Nej, d’är nog inte sådana tider nu!» tyckte Larslund och såg aldrig så uppriktig ut som då.
Ja så där lät det nu i gårdarne, när han skulle låna tunnsäcken. Ändtligen fick han tag i en och gaf sig i väg öfver ån till handelsmannen på mon.